Normkritik och statlig historieskrivning

Ännu ett smarrigt kulturpolitiskt bråk. Denna gång om Världskulturmuseerna. Jag hade en idé på att skriva om detta för flera dagar sedan men det kändes viktigt att luta sig tillbaka och ta en liten fundering på hur man ska ta sig an denna diskussion.

Vi tar det från början. Kinakännaren Ola Wong gick i spinn över regeringens, enligt honom, märkliga sätt att styra museerna och i detta fall specifikt Världskulturmuseerna (Etnografiska museet, Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet). Wong menade att regeringens ändrade uppdrag till Världskulturmuseerna för att främja normkritik och mångkultur i vissa fall gränsade till ren historieförfalskning. Wong menar att regeringen utnyttja museerna som propagandacentraler. Och jag kan till viss del hålla med honom. Åtminstone i de fall där det rör museer vars uppdrag är att redovisa för historia ur olika perspektiv och inom olika fackområden.

I en radiodebatt mellan Birgitta Ohlsson (L) och kulturminister Alice Bah Kuhnke kallar Ohlsson utvecklingen på det kulturpolitiska området från regeringens sida för såväl illavarslande som kontraproduktivt. Hon menar att vi i Sverige har fått en kulturpolitisk debatt som ofta tenderar att fokusera mer på representativitet än konstens och kulturens egenvärde. Detta är en diskussion vi hört länge och väl. Frågan om huruvida kulturen bör instrumentaliseras eller inte. Däremot bör denna diskussion ses på ett något annorlunda sätt när det är fråga om museiverksamhet än den annars gör. Museernas uppgift är som bekant att tillgängliggöra historia, gärna på ett populärvetenskapligt sätt, för allmänheten i syfte att folkbilda. Tyvärr är detta ett syfte som riskerar att bli lidande när riktlinjerna för hur denna popularisering av vår gemensamma historia ska gå till eller utifrån vilka utgångspunkter.

En av de utställningar som diskuterats i detta sammanhang heter Playground och är en utställning från Världskulturmuseerna som just nu visas på Etnografiska museet. Just denna utställning är lite speciell för mig. I mitt arbete som projektledare på den feministiska och antirasistiska organisationen Varken Hora eller Kuvad var jag med om att ta fram och presentera rapporten Elvahundra som nu är en del av utställningen Playground. Det är något som jag och den organisation jag jobbat för varit väldigt stolta över och glada för. Playground handlar just om normer och normkritik ur olika perspektiv och i olika kontexter. Just den del av utställningen undertecknad delvis varit med och bidragit till handlar om hedersnormer. I övrigt har jag intrycket, även om jag gjorde mitt första besök på utställningen när den ännu inte var färdigbyggd, att den snarare handlar om att starta diskussioner och väcka tankar utifrån moderna exempel och perspektiv på normer än att redogöra för historiska fakta. Just detta kan också vara en del av ett museums ansvar. Samtidigt går det helt i linje med vad Wong kritiserar. Något av en propagandacentral kanske, även om jag själv blir hemmablind på grund av min förkärlek för specifika inslag i just denna utställning. Men frågan är då om det bryter mot de kulturpolitiska målen som antagits av riksdagen och alltså i så fall kan klassas som någon typ av propagandistisk politisering av museernas arbete. På den frågan är svaret nej. Playground bryter inte mot de kulturpolitiska målen på något sätt. Snarare uppfyller den ett stort antal av dessa mål.

Vi har haft sådana här diskussioner förr. Minns ni utställningen Middag med Pol Pot – en utställning om ideologiska skygglappar och selektivt seende? Utställningen visades på Forum för Levande Historia under årsskiftet 2009-2010 och var en svidande sågning av hur den yttersta vänstern sett naivt, eller inte velat se, förtrycket och folkmordet i Kambodja. Det var på många sätt en viktig och intressant utställning. Samtidigt farlig. Forum för Levande Historia är och var en institution grundad under Göran Perssons tid som statsminister. Det hela drog igång med en undersökning som visade att allt för få av landets skolelever kände till förintelsen. Regeringen satte igång ett arbete som resulterade i boken Om detta må ni berätta och den satsningen var ursprunget till Forum för Levande Historia. Senare kom ett tilläggsdirektiv som angav att detta museum även skulle ha ansvar för att sprida kunskap om det regeringen kallade för ”kommunismens brott mot mänskligheten” (enligt mig snarare statssocialismens brott mot mänskligheten men det är en helt annan diskussion). Det som hände var att Forum för Levande Historia drog igång en utställning som på ett väldigt specifikt sätt pekade ut den delegation från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea som åkte till Kampuchea, nuvarande Kambodja på vänskapsresa och väl på plats matades med propaganda från regimen som de senare skrev en gravt historierevisionistisk bok om. I utställningen på Forum för Levande Historia pekades speciellt en enskild person ut som boven i dramat, debattören, författaren och skriftställaren Jan Myrdal. På så gott som direkt uppdrag från staten hade museet målat ut Jan Myrdal som den värsta av medbrottslingar till Pol Pots mördarregim (i sammanhanget bör framhållas att Myrdal aldrig själv varit speciellt benägen att be om ursäkt för att ha agerat nyttig idiot åt Pol Pot, snarare tvärtom). Dåvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger riktade skarp kritik mot Forum för Levande Historia på grund både av utställningen och den kampanjfilm som tagits fram för lanseringen av utställningen. En from fundering kan vara hur det kommer sig att rakryggade liberaler som Birgitta Ohlsson, som ständigt står upp mot statlig klåfingrighet och statligt dikterad historieskrivning, inte reagerade över huvud taget över detta statliga övergrepp.

Vadan denna långa passus om statens oförrätter mot Jan Myrdal med flera? Det är enkelt. Det visar vad som händer när staten i allt för stor utsträckning ger uppdrag till institutionerna att bedriva tesdrivande historieskrivning. Detta fall är ju något specifikt och det fanns heller, mig veterligen, inga felaktigheter i själva utställningsmaterialet och de fakta som redogjordes för. Men staten var för klåfingrig i sin iver att peka finger och det är i sig något farligt när det kommer till historieskrivning över lag och dessutom något som bryter mot den mest grundläggande kulturpolitiska riktlinjen: politiken ska alltid ha armlängds avstånd till kulturen. Det vill säga; hjälp gärna till med förutsättningar och finansiering men blanda er aldrig i innehållet.

Vi har sett allt för många exempel på statlig historieskrivning bakåt i tiden. När vi ändå varit inne på realsocialistiska regimer kan vi ju också nämna hur Sovjetunionen retuscherade bort Trotskij från en bild där han stod på trappan till en talarstol i vilken Lenin höll ett anförande. Eller kanske ännu tydligare; när Albaniens president Enver Hoxha lät mörda sin dittills närmaste man Mehmet Shehu och därefter gick ut med ordern att Shehu skulle klippas bort från alla fotografier. Även i Sverige effektuerades detta av Svensk-Albanska Föreningen, enligt uppgifter i Magnus Utviks bok Med Stalin som gud.

Statlig historieskrivning hör alltså enbart diktaturerna till, även om två socialdemokratiskt ledda regeringar nu har visat ett visst intresse för att ange direktiv för hur kulturinstitutioner, i detta fall museer, ska förhålla sig till sina uppdrag. Samtidigt är moderna perspektiv alltid önskvärda att applicera på de utställningar som finns på våra museer. Det är viktigt att de känns relevanta för sin samtid. Men det i sig innebär inte att staten har någon som helst rätt att tala om hur eller på vilket sätt en utställning på exempelvis ett museum ska utformas.

Får museerna få driva teser i sina redogörelser för historien i sina utställningar? Ja, absolut. Men detta ska i så fall handla om att aktualisera och presentera material på ett nytt sätt och hålla det aktuellt och i samklang med den pågående samhällsdiskursen. Detta kan rent av vara bra. Så länge det inte är staten som berättar hur och på vilket sätt det ska ske eller med vilka perspektiv.

Här kan du se den film som JO fällde Forum för Levande Historia för.