Vi samlas i Malmö

Det finns vänsterpartister runt om i Sverige som brinner för kultur och kulturpolitik. Vissa är kulturpolitiker, som Daniel Sestrajcic, ordförande i kulturnämnden i Malmö, Stefan Backius, ledamot av bildningsnämnden i Hällefors och Ann-Mari Engel, vice ordförande i kulturnämnden i Stockholm. Andra är kulturarbetare som musikern Dror Feiler och bildkonstnären Anders Djerf. Ytterligare några är enbart aktivister, som jag själv som inte har politiska förtroendeuppdrag i kulturpolitiken men driver kulturpolitiskt frågor bland annat genom denna blogg och genom mitt engagemang för folkbildning.

Vi samlas i Malmö för att diskutera och debattera kultur och kulturpolitik genom våra socialistiska och feministiska glasögon. Tanken är att formulera ett kulturpolitiskt program inför valrörelsen med utgångspunkt i Vänsterpartiets Kulturkompassen.

Så hotar TTIP-avtalet svensk kulturpolitik

Det är osäkert exakt hur frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP) kommer att se ut på en viktig punkt. Kommer avtalet omfatta kultur eller inte? Detta är en avgörande fråga. Inte avgörande för hur man bör ställa sig till TTIP, avtalet är signifikativt för hur relationen USA-EU brukar se ut; USA bestämmer och EU fogar sig. Nej, frihandeln går bara åt ena hållet och USA ställer kraven. Men är kulturen en del av TTIP-avtalet eller inte? Vi vet inte. Svensk kulturpolitik som vi hittills känner den står på spel. Det är dags att kräva besked från EU:s byråkrater!

Frihandel innebär just det, fri handel. Den som vill ska kunna handla över landsgränserna. Det som nu oroar är de detaljer som gäller "snedvridning av konkurrens". Och djävulen bor som bekant i detaljerna. Den modell för kulturfinansiering som dominerar i exempelvis Sverige kontra USA skiljer sig i grunden.

I USA finansierar man den mesta kultur genom sponsring, fundraising och bidrag från företag. Den modell är utmärkt för dominerande kulturella uttryck, fördummande Hollywood-produkter exempelvis. För smal kultur och ett rikt kulturliv är modellen däremot förödande.

I Sverige har vi en modell för kulturfinansiering som bygger på en bredd i kulturlivet som vi anser har ett egenvärde. Därför finansieras kultur i hög utsträckning via skattsedeln genom samhälleliga bidrag. Under senare år, efter 2006, har stora kulturpolitiska ansträngningar lagts på att ställa om till det amerikanska systemet. Den borgerliga regeringen har sneglat på den s.k. Rindalismen som anammats i grannlandet Danmark. Tanken är ett sjäkvbärande kulturliv finansierar sig självt med hjälp av näringslivet.

Vad vi kan konstatera är att den finansiering av kulturen vi traditionellt haft i Sverige med ett stort samhällsansvar skulle betraktas som snedvridning av konkurrensen enligt TTIP. Om avtalet går igenom och visar sig omfatta kultur så innebär det helt enkelt att kulturpolitik av svensk modell skulle bli ett avtalsbrott och göra EU och Sverige skadeståndsskyldiga.

Valet till Europaparlamentet 25:e maj kan vara avgörande för vilken kulturpolitik vi kan driva i Sverige. TTIP-avtalet kan fortfarande stoppas. Men en förutsättning för det är att vi skickar vänstern till Bryssel, EU behöver inte fler Ja-sägare!

Jimmie får åka vart han vill

Detta är inte självklart ett klassiskt inlägg om kulturpolitik. Dock har de senaste dagarnas kultursidor och kulturbevakning, såväl som nyhetsbevakning i stort, präglats av diskussionen kring detta.

Jimmie Åkesson har fått mycket uppmärksamhet kring sin turné på olika arbetsplatser runt om i landet. Hans väg har kantats av protester. Vid sjukhus och hos brandmän, överallt har folk känt sig obekväma med Sverigedemokraternas besök och intresse. De har självklar rest invändningar och protesterat. Protesterna har resulterat i hot mot de anställda som höjt sina röster mot rasisten Åkessons påhälsningar. Fackföreningsrörelsen har gått ut och varit kritisk. Landsorganisationens ordförande Kålle gick ut och meddelade att SD:s "svans" att de ska ge fan i att hota LO:s medlemmar. Fackförbund inom vårdsektorn menar att det finns problem att garantera patientsäkerheten när Åkesson är på besök.

Frågan i offentligheten har varit: ska Åkesson få åka på arbetsplatsbesök vart det behagar hur som helst? Jag tänkte ge mitt svar. Min grundläggande utgångspunkt har alltid varit demokrati och alla människors lika värde. Utifrån det är min slutsats att Åkesson måste få besöka vilken arbetsplats han vill. Med ett stort Men. Hotar det andra människors liv och säkerhet kan det inte komma i fråga att vare sig Sverigedemokraternas partiledare eller någon annan partiledare får göra ett arbetsplatsbesök. Det innebär att Åkesson får besöka vilken arbetsplats han vill. Det betyder däremot inte att han kan göra det utan att vänta sig protester. Sverigedemokraternas politik väcker anstöt. Människor har rätt att protestera. Det är de premisser som finns för Sverigedemokraterna och alla andra partier, alltid. På det här sättet skiljer sig min inställning till SD inte från min inställning till något annat parti.

Jag tycker diskussionen varit lite svartvit. Endera arbetsplatsbesök, då med utgångspunkten att ingen får höja rösten mot besöket. Eller så är Åkesson inte välkommen. Det är en helt felaktig tanke. Det finns inget antingen eller. Det enda sättet att upprätthålla ett demokratiskt förhållningssätt till detta är att konstatera att Sverigedemokraterna får göra arbetsplatsbesök. Och de anställda och alla andra har rätt att protestera mot besöket. Åkesson ska inte kunna klä sig i martyrtröja och vara missförstådd och utsatt för utestängning. Protester ska inte kvävas.

Stora nedskärningar på TV4

Minns ni när Svenska Dagbladet hade en kulturbilaga? På grund av tidningsdöden var SvD tvungna att skära ner ordentligt på sina kostnader. Kulturbilagan rök. Det gjorde en hel del prenumeranter också. Stoppades den nedåtgående trenden? Nix. Självklart sa Svenska Dagbladet att detta inte skulle drabba kulturbevakningen och kvaliteten på kulturbevakningen. Detta var naturligtvis nonsens. Jag har aldrig haft höga tankar om kulturredaktionen på SvD men det var knappast ett redaktionellt lyft att lägga ner kulturbilagan.

Nu gör TV4 samma ödesdigra misstag som SvD. Nu ska det sparas in. Närmare bestämt bedöms 140 tjänster försvinna. TV4 menar att det inte kommer betyda en mer storstadsbetpnad bevakning. Vi förstår alla att det är struntprat. Detta är ett beslut med en synksk kulturpolitik som bakgrund. Vinstmaximering är såklart TV4:s rätt. De är ett privat företag. Men för mindre städer runt om i Sverige har det tidigare varit självklart att kunna förlita sig på att få lokala nyheter via TV4. När jag pluggade bodde jag tre år i Borås. De lokala tv-nyheter som erbjöds var dels SVT:s Västnytt som täckte en stor del av Västergötland ner till Göteborg och därmed betonade Göteborgsnyheter starkt. Sedan fanns TV4:s lokala nyheter från Borås. Det var inte mycket, några minuter bara.  Men några minuter med det som berörde oss närmast. Detta var värdefullt, speciellt under valrörelsen och i omvalet till regionfullmäktige. Att TV4 aviserar sitt beslut under ett supervalår när det är extra viktigt med lokal bevakning är inget annat än ett demokratiproblem.

Med demokratiproblem menas här inte att de inte skulle ha rätt att göra detta. Tillfället är sällsynt dåligt valt men samtidigt sällsynt väl valt. Detta sker i en kontext där SVT, som Kulturpolitikbloggen rapporterat om tidigare, nyligen rapporterat att man kommer bygga ut sitt nät av lokala redaktioner. Och det kanske är SVT vi får lita på. Privata vinstdrivna företag har ingen skyldighet att försörja medborgarna med lokal nyhetsbevakning. För alla aktörer på svensk mediemarknad utom Public Service-aktörerna är det enbart en affärsidé att bevaka lokala nyheter.

Helsingborgs kommun gör samma misstag som Stockholm stad

En jättekoloss. Det är vad det blir om politikerna i Helsingborg får välja. Det blir idrott, teater och musik under samma paraply. Vad jag kan förstå handlar det om effektivisering och att underlätta administration. Tyvärr är risken att den tänkta effektiviseringen bara blir en bastardisering ganska överhängande.

I Stockholm slog man ihop Kulturhuset och Stockholm Stadsteater till en enda koloss. Detta trodde man skulle underlätta administration och innebära en effektivisering av hur huset användes. Riktigt så blev det inte... Nu står Helsingborg på tur att på samma oöverlagda vis bastardisera sin kulturpolitik.

Detta är inte en fråga som handlar om att anse att kultur som scenkonst och symfoniorkestrar är för fin för att beblandas med fotbollsstadio och sport. Det handlar helt enkelt om olika kompetenser och olika behov. Oddsen för att detta kommer innebära radikalt ändrade arbetsvillkor för endera kulturen eller sporten i Helsingborg är oroväckande höga. Risken är också att detta går i den riktning kulturpolitiken i det här landet tenderar att gå, mot nöjesindustri snarare än mot kvalitet frihet för skapande. Kapitalmaximering snarare än ett blomstrande och engagerande kulturliv.

Gemensamma organisationer för väsensskilda verksamheter är aldrig en bra idé, speciellt inte om det inte finns några garantier för att kompetenserna får ett likvärdigt utrymme. Enligt vad Kulturpolitikbloggen erfar är det precis den fällan Helsingborg sätter sig i och som Stockholm stad redan sitter i.

Kultursegregationen mellan barn och unga måste bort

Inledningsvis: tanken var att skriva en text om dagen om kulturpolitik fram till valet. Så har det inte blivit. Senast jag skrev på Kulturpolitikbloggen var 8:e mars. Det är 20 dagar och därmed 20 texter. Jag ska försöka ta igen detta. Vad har jag gjort istället? Jag har framförallt engagerat mig för de rumänska romer som bor runt om i Stockholmsområdet och nu vräks av kommunerna. Den situationen är helt vidrig och jag har jobbat med frågan både som privatperson och som partifunktionär i Vänsterpartiet. Utöver detta har jag nyligen värvats som skribent till skiten Makthavare.se. Detta har tagit en del tid men bör inte göra det längre nu när jag kommit in mer i det.

I dagens Metro Stockholm finns en artikel om kultursegregationen i Stockholm. Det rör sig främst om hur Kulturskolans elever fördelar sig över Stockholm stad. Fakta i målet är inget nytt. Jag har tidigare varit anlitad av Vänsterpartiet i Stockholm stadshus för att ta fram en utredning på området. Den utredningen pekade i precis denna riktning.

I fattiga och segregerade stadsdelar i förorten går färre barn i Kulturskolan, i rika stadsdelar i innerstan är söktrycket och beläggningen högre. Det finns egentligen inget konstigt i det. Snarare är det tvärt om, detta är den logiska följden av den borgerliga kulturpolitiken som förs i Stockholm stadshus. Madeline Sjöstedt och de andra borgerliga politikerna i Stockholm stads kulturnämnd har tagit sitt ansvar, men bara för innerstadens barn och unga. Men de satsningar som hittills varit aktuella har snarare handlat om tappning än breddning. Det har snarare handlat om att ha en liten elit av duktiga barn än att många barn och unga ska få tillgång till att stimulera sitt kulturutövande.

Socialdemokraterna driver nu att vi ska ha differentierade avgifter i Kulturskolan beroende på vprdnadshavarnas inkomstnivå. Det är visserligen ett helt acceptabelt förslag på hur knuten ska lösas. Samtidigt måste jag berömma mitt eget parti lite. Vänsterpartiet har vid sin kongress i Uppsala beslutat att driva frågan om avgiftsfri kulturskola. I den kommun där jag jobbar som politisk sekreterare, Sollentuna, budgeterar Vänsterpartiet för avgiftsfri kulturskola, det finns även andra kommuner som både budgeterat för och genomfört avgiftsfri kulturskola. Avgiftsfrihet är en bättre lösning. Lika för alla. Det skulle naturligtvis kosta pengar. Samtidigt är frågan varför vi inte skulle våga satsa på kultur?

I den utredning jag gjorde och som jag nämnde ovan så föreslog jag också slopad instrumenthyra. Kulturskolan i Stockholm tjänar mycket pengar på uthyrning av instrument. Det är också en fråga om  tillgänglighet. Elever i Kulturskolan betalar idag dubbelavgift om de ska spela ett instrument och dessutom måste hyra det. Mitt tips just nu till samtliga partier i Stockholm. Ta det lugnt, skaffa fakta, dra slutsatser utifrån detta, så kan vi kanske få en bra kulturpolitisk debatt i valrörelsen.

Kultur i förorten - en feministisk fråga

Kulturpolitiken, speciellt i större städer som Stockholm, bygger på en centralisering av kulturlivet till innerstaden. Detta är naturligtvis ett problem för kulturlivet i sig. Men hur slår denna aningslösa innerstadsfokusering i ett bredare perspektiv? Eftersom det är Internationella Kvinnodagen så tänkte jag främst fokusera på situationen för kvinnor i förorten.

Visst är det intressant att diskutera könsneutrala begrepp som hen. Det är spännande att snacka om könsöverskridande identitet och sånt också. För mig som feminist är dessa frågor viktiga. Samtidigt bor jag i förorten. Jag har många kvinnor runt mig i mitt umgänge och i mitt grannskap. Vad är de viktiga feministiska frågorna för dem? Är det huruvida man säger hen eller hur man definierar sin sexualitet? För vissa är det utan tvekan så. Men här finns problem som inte finns eller är mer sällsynta i city. Arbetslösheten är högra, den akademiska vanan sämre, trångboddheten värre, hedersproblematiken är här inget abstrakt som man bara intelektualiserar kring, här finns den i realiteten, här sitter fler fast i deltidsarbete fast de skulle behöva jobba heltid. Så, de feministiska frågorna som engagerar i min förort är sådant som kampen mot hedersvåld, rätten till heltid, arbete åt alla, utbildning åt alla. Grundkraven. Jag är ingen rättshaverist. Jag tänker inte börja gasta om någon hemlig feministelit på Södermalm. Jag konstaterar bara att det är såhär jag upplever det i min vardag.

Samtidigt som det kanske inte är riktigt samma frågor som dominerar den feministiska debatten i förorten som i innerstan så är tillgången på  diskussionsforum och tankeväckande väldigt mycket större i innerstan än i förorten. Det handlar om hur tillgången på intellektuell stimulans ser ut. Tillgången på kultur.

Här i västerort är det ont om kulturcentra som kan locka till tänkande, organisering, motstånd. De som finns är medborgardrivna initiativ som går på knäna eftersom de inte får den finansiering de skulle behöva. I mitt närområdet finns ett kulturhus som inte fått sina lokaler renoverade. De har stått stängda i år nu. Det kulturcentrat har betytt mycket för min förort. Nu har debatten, medborgarinitiativen och organisationslivet gått på sparlåga sedan renoveringen inleddes. De som kan påverka att skynda på renoveringen av vårt kulturhus sitter i stadshuset, i Stockholm city. Vi har inga representanter där.

Tillgången till kultur och kulturverksamheter är central för att demokratin ska fungera. Ett feministiskt krav att resa är därför att kulturlivet måste finnas även i förorterna. Decentralisera, sprid ut, öka utbudet. Detta påverkar definitivt det feministiska klimatet och medvetenheten. Finns inget sätt att erbjuda ett ickekommersiellt rum för samtal, konst, musik, teater, var ska då demokratin, förortsorganiseringen, feminismen växa?