Nu är det klart. Per Bill blir ordförande för riksdagens kulturutskott efter Gunilla C. Carlsson. Det är ett intressant val på många sätt. Bland annat för att Bill spenderat alla åren sedan 2006 i konstitutionsutskottet. Där har han bland annat drivit en del frågor med stor betydelse för kulturpolitiken. främst på mediapolitikens område. Troligen är det därför han ansetts lämplig att ta över rodret i kulturutskottet?
Ska man vara lite klarsynt står Bill för den klassiska moderata kulturpolitiken. Han vill avskaffa radio- och TV-licensen, intresserar sig som tidigare nämnts för mediafrågor och håller med om att vi behöver en ny bred medieutredning för att komma till stånd med frågor som papperstidningens kris och stödreglernas utformning.
Att välja just Per Bill till ordförande i kulturutskottet är inte så konstigt. När Alice Bah Kuhnke valdes till kulturminister framhävdes hennes kompetens inom just mediapolitiken. Bah Kuhnke har erfarenhet från public service såväl som Dramatens styrelse. Nu matchar Moderaterna henne mot sin egen mediapolitiker. Frågan är: Does he fit that Bill?
tisdag 7 oktober 2014
fredag 3 oktober 2014
Önskelista till Alice
Idag presenterades Löfvens regering och Alice Bah Kuhnke utsågs till kulturminister. Nu vill Kulturpolitikbloggen presentera en önskelista på frågor som Alice måste ta tag i omgående.
Det finns fem saker som är viktiga att med en gång ta tag i nu när Alice Bah Kuhnke blir ny kulturminister efter Lena Adelsohn Liljeroth. Det mest uppenbara är att omformulera målen förvar kulturpolitiken i Sverige ska sträva efter, det vill säga att åter se över de kulturpolitiska målen. Den mest avgörande frågan är om det går att återta skrivningen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta kommer kunna bli en tvistefråga där förhoppningen vore att en socialdemokratisk minister tog strid för kulturens möjlighet och rätt till den nödvändiga samhällskritik som är inbakad i det kulturpolitiska mål som ströks av den borgerliga regeringen. Arbetet med omformuleringen av de kulturpolitiska målen borde mest lämpligt ingå som en integrerad del i arbetet med en ny kulturutredning. Den föregående utredningen kan helt enkelt inte godkännas av en ny regering som utgångspunkt för den politik som ska föras under de kommande fyra åren.
Ytterligare ett centralt mål för Bah Kuhnke borde vara att i samverkan med tillträdande utbildningsministern se över systemet med Skapande skola och överväga att omformulera detta till ett mer lättillgängligt system som garanterat alla grundskoleklasser besök av kulturarbetare minst en gång per termin. Detta dels för att det nuvarande systemet inte garanterar denna förmån och dels för att också öka systemets möjligheter att ge kulturarbetare arbete.
Den andra delen av ett möjligt samarbete mellan Utbildningsminkstern och Kulturministern skulle i detta sammanhang kunna vara att se över lagstiftningen om skolbiblioteken. Idag kräver lagstiftningen att varje skola ska ha ett skolbibliotek, däremot inte hur detta ska drivas eller bemannas. En självklarhet är att man inte kör bil utan körkort. Varför det inte redan nu är självklart att man inte öppnar bibliotek utan kompetent och utbildad personal är obegripligt och oförsvarligt.
Kulturskolan är en verksamhet som många läppar talar erkännande om men som helt tydligt inte prioriteras genom praktisk politisk handlingskraft. En idé här vore kanske att införa en kulturskolelag i likhet med den redan befintliga bibliotekslagen. På så vis skulle kulturskolan bakas in i välfärdens kärna bland de kommunala åtagandena som en naturlig del. Vi skulle på så vis kunna undvika en situation där barn och unga ställs utan kulturskola för att kommuner inte "måste" finansiera denna typ av verksamhet.
Sist men inte minst måste vi nu ställa oss frågan om licens eller skatt, public services framtida finansiering måste få en uppgörelse. Socialdemokraterna står fast vid det nuvarande systemet med Radiotjänst och licens. Miljöpartiet har öppnat upp för skattefinansiering. De historiska motiven för licensfinansiering är tydliga men nu måste regeringen avgöra, håller de än? Nu när Miljäpartiet fått kulturministerposten hänger licensen löst.
Det finns fem saker som är viktiga att med en gång ta tag i nu när Alice Bah Kuhnke blir ny kulturminister efter Lena Adelsohn Liljeroth. Det mest uppenbara är att omformulera målen förvar kulturpolitiken i Sverige ska sträva efter, det vill säga att åter se över de kulturpolitiska målen. Den mest avgörande frågan är om det går att återta skrivningen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta kommer kunna bli en tvistefråga där förhoppningen vore att en socialdemokratisk minister tog strid för kulturens möjlighet och rätt till den nödvändiga samhällskritik som är inbakad i det kulturpolitiska mål som ströks av den borgerliga regeringen. Arbetet med omformuleringen av de kulturpolitiska målen borde mest lämpligt ingå som en integrerad del i arbetet med en ny kulturutredning. Den föregående utredningen kan helt enkelt inte godkännas av en ny regering som utgångspunkt för den politik som ska föras under de kommande fyra åren.
Ytterligare ett centralt mål för Bah Kuhnke borde vara att i samverkan med tillträdande utbildningsministern se över systemet med Skapande skola och överväga att omformulera detta till ett mer lättillgängligt system som garanterat alla grundskoleklasser besök av kulturarbetare minst en gång per termin. Detta dels för att det nuvarande systemet inte garanterar denna förmån och dels för att också öka systemets möjligheter att ge kulturarbetare arbete.
Den andra delen av ett möjligt samarbete mellan Utbildningsminkstern och Kulturministern skulle i detta sammanhang kunna vara att se över lagstiftningen om skolbiblioteken. Idag kräver lagstiftningen att varje skola ska ha ett skolbibliotek, däremot inte hur detta ska drivas eller bemannas. En självklarhet är att man inte kör bil utan körkort. Varför det inte redan nu är självklart att man inte öppnar bibliotek utan kompetent och utbildad personal är obegripligt och oförsvarligt.
Kulturskolan är en verksamhet som många läppar talar erkännande om men som helt tydligt inte prioriteras genom praktisk politisk handlingskraft. En idé här vore kanske att införa en kulturskolelag i likhet med den redan befintliga bibliotekslagen. På så vis skulle kulturskolan bakas in i välfärdens kärna bland de kommunala åtagandena som en naturlig del. Vi skulle på så vis kunna undvika en situation där barn och unga ställs utan kulturskola för att kommuner inte "måste" finansiera denna typ av verksamhet.
Sist men inte minst måste vi nu ställa oss frågan om licens eller skatt, public services framtida finansiering måste få en uppgörelse. Socialdemokraterna står fast vid det nuvarande systemet med Radiotjänst och licens. Miljöpartiet har öppnat upp för skattefinansiering. De historiska motiven för licensfinansiering är tydliga men nu måste regeringen avgöra, håller de än? Nu när Miljäpartiet fått kulturministerposten hänger licensen löst.
Alice Bah Kuhnke ny kulturminister
Nej, vi ska inte tjafsa om Disneyklubben. Sluta rynka på näsan för fasen! Däremot är den stora skrällen i Löfvens regering, kulturminister Alice Bah Kuhnke värd att diskuteras mer. Hennes bakgrund är inte helt okänd men det förtjänar att nämnas att hon tidigare bland annat suttit i styrelsen för Kungliga Dramatiska Teatern, varit generalsekreterare för Rättvisemärkt och senare även generaldirektör för Ungdomsstyrelsen.
Bah Kuhnkes bakgrund i mediasvängen gör att det inte känns helt oväntat om hon tar initiativ till en bredare medieutredning. Sen är det självklart att ungdoms- och amatörkulturen kommer få ett lyft. Kulturskolan är en viktig del av detta, en efterlängtad kulturskolelag kanske inte är så långt bort trots allt.
Det som återstår att se är om Bah Kuhnke kan matcha det stora arbetet som kulturministerposten innebär. Det finns ett par nya aspekter. Att baka ihop demokratifrågorna med kulturfrågorna är väldigt bra och det är nödvändigt. Samtidigt innebär det möjligen vissa problem. Bah Kuhnke är faktiskt minister över de religiösa trossamfundens bidrag. Hon är själv före detta vice ordförande för Kristna Föreningen för Unga Människor och själv före detta ledamot i kyrkomötet.Hur blir hennes förhållande till dessa frågor? Och att ansvars för både bidrag till trossamfund och demokratifrågor när en del av de religiösa församlingar som får bidrag upprätthåller en dålig kvinnosyn, en religiös extremistisk hållning och så vidare kan bli svårt. De ska matas med ena handen och åthutas med den andra.
Sammantaget får vi se hur det går. Det är värt att påpeka att det relevanta för svensk kulturpolitik framöver kommer bli förhållandet Bah Kuhnke-Andersson. En minister är aldrig starkare än sin budget vilket alla nya ministrar för känna på högst påtagligt.
Bah Kuhnkes bakgrund i mediasvängen gör att det inte känns helt oväntat om hon tar initiativ till en bredare medieutredning. Sen är det självklart att ungdoms- och amatörkulturen kommer få ett lyft. Kulturskolan är en viktig del av detta, en efterlängtad kulturskolelag kanske inte är så långt bort trots allt.
Det som återstår att se är om Bah Kuhnke kan matcha det stora arbetet som kulturministerposten innebär. Det finns ett par nya aspekter. Att baka ihop demokratifrågorna med kulturfrågorna är väldigt bra och det är nödvändigt. Samtidigt innebär det möjligen vissa problem. Bah Kuhnke är faktiskt minister över de religiösa trossamfundens bidrag. Hon är själv före detta vice ordförande för Kristna Föreningen för Unga Människor och själv före detta ledamot i kyrkomötet.Hur blir hennes förhållande till dessa frågor? Och att ansvars för både bidrag till trossamfund och demokratifrågor när en del av de religiösa församlingar som får bidrag upprätthåller en dålig kvinnosyn, en religiös extremistisk hållning och så vidare kan bli svårt. De ska matas med ena handen och åthutas med den andra.
Sammantaget får vi se hur det går. Det är värt att påpeka att det relevanta för svensk kulturpolitik framöver kommer bli förhållandet Bah Kuhnke-Andersson. En minister är aldrig starkare än sin budget vilket alla nya ministrar för känna på högst påtagligt.
fredag 2 maj 2014
Vi samlas i Malmö
Det finns vänsterpartister runt om i Sverige som brinner för kultur och kulturpolitik. Vissa är kulturpolitiker, som Daniel Sestrajcic, ordförande i kulturnämnden i Malmö, Stefan Backius, ledamot av bildningsnämnden i Hällefors och Ann-Mari Engel, vice ordförande i kulturnämnden i Stockholm. Andra är kulturarbetare som musikern Dror Feiler och bildkonstnären Anders Djerf. Ytterligare några är enbart aktivister, som jag själv som inte har politiska förtroendeuppdrag i kulturpolitiken men driver kulturpolitiskt frågor bland annat genom denna blogg och genom mitt engagemang för folkbildning.
Vi samlas i Malmö för att diskutera och debattera kultur och kulturpolitik genom våra socialistiska och feministiska glasögon. Tanken är att formulera ett kulturpolitiskt program inför valrörelsen med utgångspunkt i Vänsterpartiets Kulturkompassen.
Vi samlas i Malmö för att diskutera och debattera kultur och kulturpolitik genom våra socialistiska och feministiska glasögon. Tanken är att formulera ett kulturpolitiskt program inför valrörelsen med utgångspunkt i Vänsterpartiets Kulturkompassen.
onsdag 23 april 2014
Så hotar TTIP-avtalet svensk kulturpolitik
Det är osäkert exakt hur frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP) kommer att se ut på en viktig punkt. Kommer avtalet omfatta kultur eller inte? Detta är en avgörande fråga. Inte avgörande för hur man bör ställa sig till TTIP, avtalet är signifikativt för hur relationen USA-EU brukar se ut; USA bestämmer och EU fogar sig. Nej, frihandeln går bara åt ena hållet och USA ställer kraven. Men är kulturen en del av TTIP-avtalet eller inte? Vi vet inte. Svensk kulturpolitik som vi hittills känner den står på spel. Det är dags att kräva besked från EU:s byråkrater!
Frihandel innebär just det, fri handel. Den som vill ska kunna handla över landsgränserna. Det som nu oroar är de detaljer som gäller "snedvridning av konkurrens". Och djävulen bor som bekant i detaljerna. Den modell för kulturfinansiering som dominerar i exempelvis Sverige kontra USA skiljer sig i grunden.
I USA finansierar man den mesta kultur genom sponsring, fundraising och bidrag från företag. Den modell är utmärkt för dominerande kulturella uttryck, fördummande Hollywood-produkter exempelvis. För smal kultur och ett rikt kulturliv är modellen däremot förödande.
I Sverige har vi en modell för kulturfinansiering som bygger på en bredd i kulturlivet som vi anser har ett egenvärde. Därför finansieras kultur i hög utsträckning via skattsedeln genom samhälleliga bidrag. Under senare år, efter 2006, har stora kulturpolitiska ansträngningar lagts på att ställa om till det amerikanska systemet. Den borgerliga regeringen har sneglat på den s.k. Rindalismen som anammats i grannlandet Danmark. Tanken är ett sjäkvbärande kulturliv finansierar sig självt med hjälp av näringslivet.
Vad vi kan konstatera är att den finansiering av kulturen vi traditionellt haft i Sverige med ett stort samhällsansvar skulle betraktas som snedvridning av konkurrensen enligt TTIP. Om avtalet går igenom och visar sig omfatta kultur så innebär det helt enkelt att kulturpolitik av svensk modell skulle bli ett avtalsbrott och göra EU och Sverige skadeståndsskyldiga.
Valet till Europaparlamentet 25:e maj kan vara avgörande för vilken kulturpolitik vi kan driva i Sverige. TTIP-avtalet kan fortfarande stoppas. Men en förutsättning för det är att vi skickar vänstern till Bryssel, EU behöver inte fler Ja-sägare!
Frihandel innebär just det, fri handel. Den som vill ska kunna handla över landsgränserna. Det som nu oroar är de detaljer som gäller "snedvridning av konkurrens". Och djävulen bor som bekant i detaljerna. Den modell för kulturfinansiering som dominerar i exempelvis Sverige kontra USA skiljer sig i grunden.
I USA finansierar man den mesta kultur genom sponsring, fundraising och bidrag från företag. Den modell är utmärkt för dominerande kulturella uttryck, fördummande Hollywood-produkter exempelvis. För smal kultur och ett rikt kulturliv är modellen däremot förödande.
I Sverige har vi en modell för kulturfinansiering som bygger på en bredd i kulturlivet som vi anser har ett egenvärde. Därför finansieras kultur i hög utsträckning via skattsedeln genom samhälleliga bidrag. Under senare år, efter 2006, har stora kulturpolitiska ansträngningar lagts på att ställa om till det amerikanska systemet. Den borgerliga regeringen har sneglat på den s.k. Rindalismen som anammats i grannlandet Danmark. Tanken är ett sjäkvbärande kulturliv finansierar sig självt med hjälp av näringslivet.
Vad vi kan konstatera är att den finansiering av kulturen vi traditionellt haft i Sverige med ett stort samhällsansvar skulle betraktas som snedvridning av konkurrensen enligt TTIP. Om avtalet går igenom och visar sig omfatta kultur så innebär det helt enkelt att kulturpolitik av svensk modell skulle bli ett avtalsbrott och göra EU och Sverige skadeståndsskyldiga.
Valet till Europaparlamentet 25:e maj kan vara avgörande för vilken kulturpolitik vi kan driva i Sverige. TTIP-avtalet kan fortfarande stoppas. Men en förutsättning för det är att vi skickar vänstern till Bryssel, EU behöver inte fler Ja-sägare!
onsdag 9 april 2014
Jimmie får åka vart han vill
Detta är inte självklart ett klassiskt inlägg om kulturpolitik. Dock har de senaste dagarnas kultursidor och kulturbevakning, såväl som nyhetsbevakning i stort, präglats av diskussionen kring detta.
Jimmie Åkesson har fått mycket uppmärksamhet kring sin turné på olika arbetsplatser runt om i landet. Hans väg har kantats av protester. Vid sjukhus och hos brandmän, överallt har folk känt sig obekväma med Sverigedemokraternas besök och intresse. De har självklar rest invändningar och protesterat. Protesterna har resulterat i hot mot de anställda som höjt sina röster mot rasisten Åkessons påhälsningar. Fackföreningsrörelsen har gått ut och varit kritisk. Landsorganisationens ordförande Kålle gick ut och meddelade att SD:s "svans" att de ska ge fan i att hota LO:s medlemmar. Fackförbund inom vårdsektorn menar att det finns problem att garantera patientsäkerheten när Åkesson är på besök.
Frågan i offentligheten har varit: ska Åkesson få åka på arbetsplatsbesök vart det behagar hur som helst? Jag tänkte ge mitt svar. Min grundläggande utgångspunkt har alltid varit demokrati och alla människors lika värde. Utifrån det är min slutsats att Åkesson måste få besöka vilken arbetsplats han vill. Med ett stort Men. Hotar det andra människors liv och säkerhet kan det inte komma i fråga att vare sig Sverigedemokraternas partiledare eller någon annan partiledare får göra ett arbetsplatsbesök. Det innebär att Åkesson får besöka vilken arbetsplats han vill. Det betyder däremot inte att han kan göra det utan att vänta sig protester. Sverigedemokraternas politik väcker anstöt. Människor har rätt att protestera. Det är de premisser som finns för Sverigedemokraterna och alla andra partier, alltid. På det här sättet skiljer sig min inställning till SD inte från min inställning till något annat parti.
Jag tycker diskussionen varit lite svartvit. Endera arbetsplatsbesök, då med utgångspunkten att ingen får höja rösten mot besöket. Eller så är Åkesson inte välkommen. Det är en helt felaktig tanke. Det finns inget antingen eller. Det enda sättet att upprätthålla ett demokratiskt förhållningssätt till detta är att konstatera att Sverigedemokraterna får göra arbetsplatsbesök. Och de anställda och alla andra har rätt att protestera mot besöket. Åkesson ska inte kunna klä sig i martyrtröja och vara missförstådd och utsatt för utestängning. Protester ska inte kvävas.
Jimmie Åkesson har fått mycket uppmärksamhet kring sin turné på olika arbetsplatser runt om i landet. Hans väg har kantats av protester. Vid sjukhus och hos brandmän, överallt har folk känt sig obekväma med Sverigedemokraternas besök och intresse. De har självklar rest invändningar och protesterat. Protesterna har resulterat i hot mot de anställda som höjt sina röster mot rasisten Åkessons påhälsningar. Fackföreningsrörelsen har gått ut och varit kritisk. Landsorganisationens ordförande Kålle gick ut och meddelade att SD:s "svans" att de ska ge fan i att hota LO:s medlemmar. Fackförbund inom vårdsektorn menar att det finns problem att garantera patientsäkerheten när Åkesson är på besök.
Frågan i offentligheten har varit: ska Åkesson få åka på arbetsplatsbesök vart det behagar hur som helst? Jag tänkte ge mitt svar. Min grundläggande utgångspunkt har alltid varit demokrati och alla människors lika värde. Utifrån det är min slutsats att Åkesson måste få besöka vilken arbetsplats han vill. Med ett stort Men. Hotar det andra människors liv och säkerhet kan det inte komma i fråga att vare sig Sverigedemokraternas partiledare eller någon annan partiledare får göra ett arbetsplatsbesök. Det innebär att Åkesson får besöka vilken arbetsplats han vill. Det betyder däremot inte att han kan göra det utan att vänta sig protester. Sverigedemokraternas politik väcker anstöt. Människor har rätt att protestera. Det är de premisser som finns för Sverigedemokraterna och alla andra partier, alltid. På det här sättet skiljer sig min inställning till SD inte från min inställning till något annat parti.
Jag tycker diskussionen varit lite svartvit. Endera arbetsplatsbesök, då med utgångspunkten att ingen får höja rösten mot besöket. Eller så är Åkesson inte välkommen. Det är en helt felaktig tanke. Det finns inget antingen eller. Det enda sättet att upprätthålla ett demokratiskt förhållningssätt till detta är att konstatera att Sverigedemokraterna får göra arbetsplatsbesök. Och de anställda och alla andra har rätt att protestera mot besöket. Åkesson ska inte kunna klä sig i martyrtröja och vara missförstådd och utsatt för utestängning. Protester ska inte kvävas.
Stora nedskärningar på TV4
Minns ni när Svenska Dagbladet hade en kulturbilaga? På grund av tidningsdöden var SvD tvungna att skära ner ordentligt på sina kostnader. Kulturbilagan rök. Det gjorde en hel del prenumeranter också. Stoppades den nedåtgående trenden? Nix. Självklart sa Svenska Dagbladet att detta inte skulle drabba kulturbevakningen och kvaliteten på kulturbevakningen. Detta var naturligtvis nonsens. Jag har aldrig haft höga tankar om kulturredaktionen på SvD men det var knappast ett redaktionellt lyft att lägga ner kulturbilagan.
Nu gör TV4 samma ödesdigra misstag som SvD. Nu ska det sparas in. Närmare bestämt bedöms 140 tjänster försvinna. TV4 menar att det inte kommer betyda en mer storstadsbetpnad bevakning. Vi förstår alla att det är struntprat. Detta är ett beslut med en synksk kulturpolitik som bakgrund. Vinstmaximering är såklart TV4:s rätt. De är ett privat företag. Men för mindre städer runt om i Sverige har det tidigare varit självklart att kunna förlita sig på att få lokala nyheter via TV4. När jag pluggade bodde jag tre år i Borås. De lokala tv-nyheter som erbjöds var dels SVT:s Västnytt som täckte en stor del av Västergötland ner till Göteborg och därmed betonade Göteborgsnyheter starkt. Sedan fanns TV4:s lokala nyheter från Borås. Det var inte mycket, några minuter bara. Men några minuter med det som berörde oss närmast. Detta var värdefullt, speciellt under valrörelsen och i omvalet till regionfullmäktige. Att TV4 aviserar sitt beslut under ett supervalår när det är extra viktigt med lokal bevakning är inget annat än ett demokratiproblem.
Med demokratiproblem menas här inte att de inte skulle ha rätt att göra detta. Tillfället är sällsynt dåligt valt men samtidigt sällsynt väl valt. Detta sker i en kontext där SVT, som Kulturpolitikbloggen rapporterat om tidigare, nyligen rapporterat att man kommer bygga ut sitt nät av lokala redaktioner. Och det kanske är SVT vi får lita på. Privata vinstdrivna företag har ingen skyldighet att försörja medborgarna med lokal nyhetsbevakning. För alla aktörer på svensk mediemarknad utom Public Service-aktörerna är det enbart en affärsidé att bevaka lokala nyheter.
Nu gör TV4 samma ödesdigra misstag som SvD. Nu ska det sparas in. Närmare bestämt bedöms 140 tjänster försvinna. TV4 menar att det inte kommer betyda en mer storstadsbetpnad bevakning. Vi förstår alla att det är struntprat. Detta är ett beslut med en synksk kulturpolitik som bakgrund. Vinstmaximering är såklart TV4:s rätt. De är ett privat företag. Men för mindre städer runt om i Sverige har det tidigare varit självklart att kunna förlita sig på att få lokala nyheter via TV4. När jag pluggade bodde jag tre år i Borås. De lokala tv-nyheter som erbjöds var dels SVT:s Västnytt som täckte en stor del av Västergötland ner till Göteborg och därmed betonade Göteborgsnyheter starkt. Sedan fanns TV4:s lokala nyheter från Borås. Det var inte mycket, några minuter bara. Men några minuter med det som berörde oss närmast. Detta var värdefullt, speciellt under valrörelsen och i omvalet till regionfullmäktige. Att TV4 aviserar sitt beslut under ett supervalår när det är extra viktigt med lokal bevakning är inget annat än ett demokratiproblem.
Med demokratiproblem menas här inte att de inte skulle ha rätt att göra detta. Tillfället är sällsynt dåligt valt men samtidigt sällsynt väl valt. Detta sker i en kontext där SVT, som Kulturpolitikbloggen rapporterat om tidigare, nyligen rapporterat att man kommer bygga ut sitt nät av lokala redaktioner. Och det kanske är SVT vi får lita på. Privata vinstdrivna företag har ingen skyldighet att försörja medborgarna med lokal nyhetsbevakning. För alla aktörer på svensk mediemarknad utom Public Service-aktörerna är det enbart en affärsidé att bevaka lokala nyheter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)