Misstänkt rödgröna slängs ut från Sveriges radio

Det tycks inte vara helt frivilligt som Soran Ismail, komiker, debattör och radiopratare, tar en paus från sin roll som radiopratare i Sveriges radio P3:s morgonprogram Morgonpasset. Eller man kanske ska säga att det är frivilligt från Sveriges radios sida men inte från Soran Ismails.

Nu kommer nästa avstängning. Denna gång är det Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström som stängs ute från deltagande i P4-Gävleborgs program Nyhetskommissionen. Till skillnad från Soran Ismail som yttrande sin kritik i mer förtäckta ordalag är Daniel Nordströms kritik tydligare: "- Beslutet grundar sig på ledarsidans färg. Men vad det har med mig att göra kan man ifrågasätta, jag har ingenting med den politiska sidan att göra. Det är fascinerande att man kan ha den här uppfattningen 2014 – att man inte förstår skillnaden mellan den politiska chefredaktören och chefredaktören" menar Nordström i en kommentar till Svenska Dagbladet. 

Vad har dessa två avstängningen, Ismail och Nordström, då gemensamt? Ismail kan tänkas prata om rasism och Sverigedemokraterna i radio. Nordström misstänks för att vara sosse... Visst är det ett viktigt mål som Kulturpolitikbloggen också värnar att public service ska vara partipolitiskt neutral. Det har dock inte kommit till vår kännedom att varken Soran Ismail eller Daniel Nordström är medlemmar i något politiskt parti.

Det blir onekligen pinsamt när public service ska agera bedömare av vem som är eller inte är sosse. Det är också intressant att högertwittrare som den smått rättshaveristiske riksdagsmannen Lars Beckman från Gävle riktat en hård kampanj i sociala medier mot Sveriges radio och SVT. Beckman med flera menar att SR och SVT är politiskt färgade och rödgröna. De flesta delar inte den analys som riksdagsman Beckman gör. Däremot är frågan om detta inte är något som SR, speciellt i Beckmans hemlän, Gävleborg, tagit intryck av Beckmans personliga vendetta mot public service.

Att SR blivit kalla om fötterna nu när det drar valårsvindar är beklagligt för den politiska mångfalden inom public service. Men visst. Det är deras rätt att göra som de vill, så länge det går åt båda hållen...

FRA-lagen drar ner förtroendet för den svenska pressfriheten

För de flesta är det knappast obekant att kulturpolitik, åtminstone i Kulturpolitikbloggens definition, innehåller även frågor som rör mediepolitik. Detta föranleder dagens väldigt nedslående läsning av Reportrar utan gränsers rankning av länders pressfrihet. Illusionen om att Sverige härvidlag skulle utgöra ett föredöme grusas effektivt av den idag presenterade undersökningen.

Av Reportrar utan gränser placeras Sverige på en tiondeplats i världen, långt efter grannlandet Finland som enligt undersökningen är bäst i världen på pressfrihet men även efter grannländerna Norge och Danmark. Orsakerna till den låga svenska placeringen är politiska och härrör till sjösättningen av FRA-lagen och nu även avslöjandena om Sveriges samarbete med utländska underrättelsetjänster.

2010 hade Sverige topplacering på den lista Reportrar utan gränser årligen producerar men sedan 2011 har placeringen fallit lika snabbt som Annie Lööfs opinionssiffror. Tyvärr är detta något som Sveriges regering uppenbarligen kunde ha gjort något åt om den politiska viljan hade funnits. FRA-lagen oroar naturligtvis eftersom när möjligheten finns att signalspana mot vem som helst finns ingen garanti att man avstår från att signalspana mot media bara för att det är förbjudet enligt lag. Som vi alla vet är Säkerhetspolisen i högre grad en politisk polis än annan den vanliga polismakten. Oron är välgrundad. De tekniska möjligheterna ger vid handen att källskyddet kan kränkas vilket är en grundförutsättning för bra journalistik.

Oberoende journalistik är en grundförutsättning för demokrati. Därför är det viktigt att poängtera att den undersökning Reportrar utan gränser gör om pressfrihet är central för att förstå förutsättningarna för oberoende journalistik. En from förhoppning är att ett regeringsskifte med ett avskaffande av FRA-lagen skulle kunna ge Sverige en högre rankning i nästa års kartläggning.

#hairriot och feministisk kamp

Vanligtvis skulle de flesta, undertecknad inräknad, påstå att kulturpolitik och Melodifestivalen inte är två speciellt förknippade ämnen. Lägg därtill en hårig armhåla på bästa sändningstid och ämnet för kvällens artikel torde framstå som kart.

Den debatt det väckte när Melodifestivalens programledare Nour El Refai visade sin håriga armhåla i direktsändning blev det liv i luckan. Men inte i någon positiv mening, eller? Jo kanske. Det är ju uppenbarligen så att män ser det som en rättighet att ha åsikter om kvinnors utseende. Armhålorna är uppenbarligen en laddad kroppsdel.

Debatten efteråt har lett till en #hairriot i sociala medier. Detta är något positivt. Kvinnors rätt att bestämma hur de vill se ut är beskuren av sjuka kroppsideal, ständigt reproducerade i media, reklam och film. Att en cool förebild som Nour el Refai sätter ner foten i den här frågan, nu och tidigare i sitt arbete som skådespelare och komiker är viktigt.

Vissa feminister tycker säkert att det är en lite föråldrad typ av uppror mot det patriarkala och utseendefixerade samhället. Jag tror de har fel. Det är uppenbart att aktioner som denna fortfarande väcker starka känslor och är effektiva för att skapa debatt. Därför behövs de. Jag tror att det behövs fler aktioner som Nours och fler armhålor som hennes

Mediehus - genidrag eller elefantsjuka?

Idag meddelades att Landsorganisationens styrelse beslutat att grunda ett mediehus. LO skapar mediehus. Till en början ska mediehuset bestå av tidningarna Byggnadsarbetaren, Arbetet, Fastighetsfolket, Dagens Arbete, Kommunalarbetaren, Handelsnytt och Sekotidningen. Med tiden är tanken att alla fackliga tidningar inom LO-kollektivet ska vara anslutna till mediehuset.

Projektledare för LO:s mediehussatsning är Liv Beckström. Hon menar att tanken är att ge tidningarna ett journalistiskt lyft genom erfarenhetsutbyte. Förhoppningen är också att en större satsning som denna ska kunna lyfta tidningarnas attraktivitet på internet. Tanken är också att slå ihop en del av administrationen samt lokalerna och att upphandla tryck och distribution gemensamt för att få ner kostnaderna på respektive tidning.

Frågan om LO:s bevekelsegrund för beslutet att bilda ett eget mediehus är alltså ganska lättbesvarade; erfarenhetsutbyte och effektivisering. Vad som mer kan tänkas komma ut ur detta projekt är såhär i dess linda väldigt oklart. Rent politiskt kan man möjligen tänka sig att tidningarna sluts tätare samman i en åsiktsgemenskap som mer dikteras av ledningen för LO än för respektive fackförbund.

Den linje Kulturpolitikbloggen har i frågan torde för mer trogna läsare framstå som klar. En viss allergi finns här mot elefantsjuka, koncerner, kotterier, mediehus och andra sammanslutningar som minskar pluralismen i den politiska och kulturella debatten. Detta innebär på intet vis att det går att döma ut LO:s satsning, det kommer snarast bli intressant att se vad som händer och vart utvecklingen tar detta projekt.

Valaktivism del 1: Actionpainting

Kulturpolitikbloggen inleder idag en artikelserie om tips på valaktiviteter som inkluderar kultur på olika sätt. Bakgrunden till denna artikelserie är att kultur kan lyftas på många sätt i en valrörelse. Det måste inte handla om konkret kulturpolitik. Det kan också handla om hur man lyfter politiska frågor med hjälp av kultur. Idag första artikeln, Actionpainting.

Ett problem när man står i en valstuga kan vara att man får svårt att motivera folk att stanna, dela med sig av sina åsikter och ta del av partiets åsikter. För att göra detta möjligt är det viktigt att ha någon typ av aktiviteter som både kan få folk att stanna vid valstugan och locka dit fler besökare. Ett enkelt, billigt och smart sätt att locka besökare till valstugan är Actionpainting. 

Vad är Actionpainting? Tanken är att helt enkelt sätta upp ett stort papper på valstugan, kanske täckpapper som egentligen är till för golv eller en gammal tapet. Sedan erbjuder man medborgarna att skriva och måla sin vision av framtiden i kommunen eller i sin stadsdel på pappret. Pappret kan sedan förslagsvis läggas ut på Instagram, Twitter och Facebook för att omvärlden ska kunna se den. Ämnet för målningen man variera, förslagsvis från dag till dag eller vecka till vecka beroende på hur populärt det är att måla. De enda utgifterna är en rulle täckpapper eller tapetpapper och färgburkar.

Nästa artikel i artikelserien om valaktivism kommer att handla om hur man lyfter en kontroversiell fråga med enkla medel, nämligen kravet på lagliga grafittiväggar.

Konkurrensverkets remissvar på presstödsutredningen - reflektioner

Konkurensverkets remissvar på presstödsutredningen har nu presenterats. Ett fascinerande remissvar helt i linje med den borgerliga visionen om det mätbara värdets överhöghet.

”Driftstödet begränsar en effektiv priskonkurrens mellan tidningarna och kan även leda till att de har svagare incitament att effektivisera sin produktion. Stödet riskerar även att leda till att utbudet formas efter bidragskriterier snarare än läsarnas preferenser, eftersom tidningarna inte behöver konkurrera om läsarna och därmed annonsörernas pengar, utan kan överleva med hjälp av driftstöd.”

I sitt remissvar menar Konkurrensverket att presstödet borde sänkas gradvis och därefter avskaffas. Orsaken är att man menar att presstödet inte är effektivt för priskonkurrensen.

Det finns helt säkert några som är nöjda; regeringen. Remissvaret är helt överensstämmande med den vision Alliansen har för sin kulturpolitik, en vision där den starke överlever, den självsanerande marknaden.

Självklart är det så att alla inte kan vara experter på allt. Men Konkurrensverket bortser helt från det faktum att mångfald motverkar enfald. Presstödet upprätthåller den mångfalden.

Visserligen finns kanske orsak att se över presstödet vad gäller de aspekter som rör dagstidningar och de riktigt stora. Samtidigt måste vi komma ihåg att presstödet inte bara är till för dem. Presstöd kan hjälpa en liten resurssvag organisation som Biblioteket i Samhället att ge ut en tidskrift som är viktig i biblioteksdebatten. Har Konkurrensverket tagit med sådana tidskrifter i sin beräkning? Eller den viktiga antirasistiska tidskriften Mana? Eller EXPO?

Trafikborgarrådet Hamilton ljuger i TV om grafitti

För några dagar sedan skrev Kulturpolitikbloggen om Justitieombudsmannens utlåtande angående att Stockholm stad förnekat Riksteatern att affischera sitt projekt Art of the streets på stadens kulturtavlor med hänvisning till sin klotterpolicy. Idag gjorde SVT:s regionala nyheter, ABC, ett inslag om JO:s utlåtande.

I inslaget intervjuades Grafittifrämjandets ordförande Shora Dehnavi Goldkuhl och Trafikborgarrådet i Stockholm stad, Ulla Hamilton. I inslaget menar Hamilton att hon inte "tror" att lagliga grafittiväggar är bra eftersom hon tror det innebär ökad skadegörelse. Det har nämligen "andra erfarenheter" visat på. Det är just så här som den kulturpolitik Alliansen för i Stockholm Stadshus ser ut. Den baserar sig i regel på "tror" och "andra erfarenheter". Just i detta fall är det extra allvarligt eftersom Kulturpolitikbloggen med emfas vill hävda att Hamilton ljuger. 

För det första är det i sammanhanget irrelevant vad borgarrådet Hamilton tror eller inte tror. Den som själv bemödar sig att kolla fakta inser snart att det inte alls stämmer att lagliga grafittiväggar leder till ökad skadegörelse. Man ska vara ärlig och säga att motsatsen, att grafittiväggar leder till minskad skadegörelse, inte heller bevisats. Däremot är det fastslaget att skadegörelse och klotter inte ökar på grund av lagliga grafittiväggar. Således, inga "andra erfarenheter" pekar åt det håll Hamilton låter påskina.

Stockholm stads klotterpolicy är något mycket allvarligt. Kristdemokrater brukar ibland tala om politikens gränser. Här bör en sådan gräns definitivt dras. Politiker bör inte få bestämma vad som ska betraktas som konst och inte. Snarast bör politiker hålla ett armslängds avstånd till kulturutövarna. Klotterpolicyn i Stockholm håller inget avstånd, de håller ett strypgrepp, på em hel konstform.