Till Håkan Nessers försvar

Få kan ha undgått Håkan Nessers arga brev till recensenten Marita Johansen. Vad det hela handlar om är att Johansen är en av få svenskar som skrivit en kritisk recension av Nessers bok Himmel över London.

Det intressanta är egentligen Nessers agerande snarare än Johansens recension. Nesser skrev i ett kort brev till Johansen följande:
Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?

Att Nesser begår någon form av kulturellt generalfel genom att tillskriva en negativ recensent på det här viset säger enligt min mening mer om oskrivna lagar inom kulturvärlden än om Håkan Nesser. Varför? Jo, därför att Nessers etikettsbrott inte är något brott mot någonting annat än en märklig inställning inom litteraturvärlden. Den enväldige kritikerns särställning är hämmande för det kulturella samtalet och jag tror inte att detta är något att applådera.

Det är också så att Nessers fråga i sak är intressant. Tolkningsföreträdet till litterära verk är något som sällan diskuteras i den utsträckning det kanske borde. Detta eftersom tolkningsföreträde i den litterära världen per definition ligger hos läsarna. Och visst kan man tycka att det vore önskvärt om författare som inte delar den inställningen helt enkelt behåller sina verk för sig själva men samtidigt är ju frågan om offentlighet åt ett litterärt verk något som alltid är upp till författaren.

Johansen menar att slutet av Himmel över London är dåligt. Nesser menar att det inte är ett dåligt slut. Vem som har rätt tål att trätas om, men faktum kvarstår, här finns inget konsensus och det är bra eftersom konsensus inte stimulerar diskussion. Därför är det så oroväckande att röster höjs för att Nessers brev var uttryck för dåligt omdöme, en åsikt som bland annat Nina Lekander, kritiker på Expressen, gav uttryck för i SVT:s Debatt den 22:a september.

Om jag får drömma så hoppas jag att Nessers brev kommer att få samma praktiska betydelse för litteraturvärlden som det fick när Ann-Marie Skarpe, Liza Marklund och Jan Guillou startade Piratförlaget. Förlagsvärldens oskrivna regel var att intäkter för bokförsäljning skulle delas enligt principen 25 % till författaren och 75 % till förlaget. Detta gjorde att många förlag var tvungna att höja författararvodena. Nessers brev kan på samma sätt gynna det litterära samtalet.

Visst kan man tycka att det kanske är så att Nessers agerande är småaktigt och en tanke är väl att han kanske helt enkelt ville räkna in Himmel över London som en bok som uteslutande fått goda recensioner och att Johansen fällde honom på målsnöret. Men Nesser har stimulerat det kulturella och litterära samtalet oavsett avsikten bakom brevet till Johansen och visst tål det att fnissas åt, men mera hyllas ändå.

Presstöd för Feministiskt Perspektiv!

Äntligen! Det känns fantastiskt att kunna skriva det; den nätbaserade tidningen Feministiskt Perspektiv får från och med nu presstöd. Feministiskt Perspektiv finns bara på nätet och har dragit till sig duktiga och namnkunniga skribenter som Svante Tidholm, Gudrun Schyman och Maria Jacobsson.

Upplagan för Feministiskt Perspektiv ligger på 2.376 prenumeranter och kan bara läsas i fulltext av dessa, det är alltså ingen gratistidning. Feministiskt Perspektiv är en vanlig nyhetstidning men med ett feministiskt perspektiv på sina nyheter. Det innebär i praktiken att man är en konventionell tidning med ett omvälvande perspektiv.

Den ekonomiska situationen för oss som ger ut tidningar är inte alltid den lättaste. Själv är jag involverad i två olika tidningsprojekt för tillfället, dels som förbundsstyrelseledamot för Svenska Clartéförbundet som främst ger ut tidningen Clarté och där jag även ingår i redaktionskollektivet och dels i Lidingöpolitiken, en småskalig vänsterpartistisk lokaltidning. Det är inte alltid lätt att få råd att ge ut en tidning. Framförallt inte om man vill ha många läsare eftersom gratis är gott och man gärna förväntas lägga ut sin tidning på nätet. I Lidingöpolitikens fall har vi relativt små omkostnader och tidningen görs av frivilliga krafter, där har vi valt att lägga ut tidningen direkt på nätet som PDF. I Clartés fall så är det däremot så att vi en väldigt god ekonomi för tillfället och vi väljer att lägga ut våra nummer på internet efter det att det utkommit ett nytt nummer till försäljning.

Hur beroende många tidningsprojekt är av stöd och pengar kan vi se i Feministiskt Perspektivs Anna-Klara Bratts, chefredaktör uttalande: - Ett glädjande beslut som går i rätt riktning. (...) Vi är både lättade och glada.

Att bygga en skola – om missförhållanden på Arkitekturhögskolan

Idag berättar Kulturnyheterna i SVT om den bristande pedagogiken och hur många studenter känner sig utsatta och förbisedda på Arkitekturhögskolan i Stockholm. Det är så allvarligt att många studenter valt att hoppa av.

Tanken var att Arkitekturhögskolan skulle höja standarden på undervisningen genom att ta in yrkesverksamma arkitekter. Tyvärr visade sig den nya satsningen vara ett ganska rejält misstag eftersom en yrkesverksam arkitekt inte nödvändigtvis är en strålande pedagog, även om det säkerligen finns sådana också.

Vi tänker sällan på vilken central roll arkitekter har i vårt samhälle. De planerar och avgör hur vår stadsbild kommer att se ut och det innebär i praktiken ett väldigt stort ansvar. Att dessa människors utbildning måste vara förstklassig för att de ska kunna göra ett så gott jobb som möjligt är så fundamentalt självklart att det är helt och hållet världsfrånvänt att sätta outbildade lärare att undervisa dem. Företags- och branschkontakt är en sak, men att blanda in en ”ickeprofessionell profession” i undervisningen är en ganska allvarlig miss.

Dock vänder jag mig mot en sak i Kulturnyheternas avslöjande. Ingenting i deras repotage indikerar att det är just de outbildade lärarna, branschfolket, som står för alla former av oegentligheter i undervisningen och det bör poängteras att man inte helt kan koppla ihop förekomsten av outbildade lärare och dåligt bemötande av studenterna. Som statsvetaren Robert Putnam sa:

Det höga barnafödandet i ett område och det faktum att det finns många pelikaner i området är två faktum vart och ett för sig, men det innebär inte att det finns ett samband mellan de två.

Clarté på bokmässan i Göteborg

Clarté hade ingen egen monter på bokmässan i Göteborg. Däremot hade vi faktiskt en programpunkt. Tidningen presenterades av Karin Hedbrant från Svenska Clartéförbundets styrelse och redaktionskollektiv och Olle Josephson som är redaktör i Kulturchocks monter under lördagförmiddagen. Arrangemanget var lyckat. Jag råkade bara ramla på det utan att ha planerat att träffa kamraterna på mässan då jag var där privat. Självklart hjälpte jag däremot till under arrangemanget genom att dela ut gratisnummer av Clarté.

Andra som hade sina tidningar i Kulturchocks monter var bland annat Pockettidningen R, Mana och tidskriften Kuba.

Bokmässan 2011, några guldkorn du kanske missade

Jag tillhör inte branschen och fick inte delta på branschdagarna under bokmässan. Däremot vad jag på mässan under lördagen. Det var trevligt men väldigt mycket folk.

Alla skriver om bokmässan. Därför har jag bestämt mig för att göra det lite annorlunda och ge läsarna fem konkreta guldkorn från bokmässan i Göteborg 2011 från mitt eget perspektiv:

• EXPO: De hade ett erbjudande som var väldigt fint erbjudande, som jag såklart nappade på. Nackdelen med EXPO brukar vara att det är rätt dyrt att hålla sig uppdaterad på vad extremhögern håller på med genom att läsa EXPO. Men på bokmässan kostade det 250 kronor för en helårsprenumeration som inkluderade två böcker, i mitt fall En annan sida av Stieg Larsson – artiklar och texter med Daniel Poohl som redaktör och Högerextrema rörelser och deras symboler av Håkan Gestrin.
• Folket i Bild/kulturfront: Ännu ett prenumerationserbjudande och självklart gick jag i ”fällan”. Fyra nummer för 35 kronor. FiB är en tidning jag har ett gott öga till. De är en tidningsorganisation av samma modell som Clarté och med likartade värderingar och program. Vi delar också på skribenter som Hans Isaksson och Jan Myrdal och tecknare som Robert Nyberg (som sitter i FiB:s styrelse).
• Arbetaren: Under sommaren vickade jag som prenumerationsansvarig på tidningen och på bokmässan träffade jag gamla kollegor som redaktör Salka Sandén. Även Arbetaren hade fina erbjudanden. De delade monter med andra organisationer som huserar i Federativ Förlagshus på Sveavägen i Stockholm, bland annat kulturföreningen Brand, Syndikalistiska ungdomsförbundet och Sveriges arbetares centralorganisation, SAC.
• Norska montern: Här hittade jag spännande norskspråkiga författare. En bok jag gärna hade köpt om jag inte redan satt sprätt på min budget var Dag Solstads Arild Asnes.
• Roh-nin: Jag köpte boken I stundens hetta för 50 kronor, väldigt billigt och en spännande antologi om den utomparlamentariska vänstern i Sverige efter Göteborgskravallerna.

Clartéförbundets stämma - ett kulturradikalt förbund på frammarsch

Igår hade Clartéförbundet sin stämma i Göteborg. Vid stämman antogs ett nytt program baserat på förbundets tre grundsatser; Mot kapitalism - för ett socialistiskt samhälle, Mot imperialism - för fred, nationellt oberoende och en jämlik och resursbevarande världsordning och Mot kulturellt förtryck och fördumning - för en kämpande folkets kultur.

Vid stämman närvarade representanter från Clartés fyra avdelningar, Stockholm, Malmö, Norrköping och Göteborg. Clarté antog ett nytt program som ytterligare flyttar fram förbundets position som radikal kulturpolitisk röst, något som undertecknad uppskattar mycket. Så fort det nya programmet är redigerat och klart kommer jag lägga ut kulturavsnittet och skriva lite mer om just detta.

Under valdes jag till ledamot av förbundsstyrelsen (FS) tillsammans med kamraterna Karin Hedbrant (Stockholm), Daniel Cederqvist (Stockholm), Magnus Nilsson (Malmö), Magnus Göransson (Lund), Mikael Pettersson (Norrköping). Till suppleant valdes Gustav Landström (Göteborg).

Jag ser fram emot en verksamhetsperiod där vi ytterligare flyttar fram Clartéförbundets positioner på den radikal kulturdebattens område, detta kommer jag att verka för inom förbundet och jag tror att jag kommer vara i gott sällskap med kulturarbetaren och konstnären Karin Hedbrant som också valdes till förbundsstyrelsen.

Är chokladöverdragna riskorn rasism?

Jag har varit aktiv antirasist i många år nu. Men ibland tycker jag att den akademiska medelklassens moraliska upprördhet tar sig ann lite väl löjliga saker. Nu gäller det Kina, Fazers chokladöverdragna riskorn, en klassiker som hängt med länge. Den som kommit på att godispåsen Kina är rasistisk är Patrik Lundberg. Han menar att i en krönika i Helsingborgs Dagblad att godispåsens logotyp ger en ”nidbild av asiater”.

Självklart har Lundberg all rätt att tycka att Fazers godis är det absolut största diskrimineringsproblemet vi har i Sverige. Men för egen del tycker jag att det är ett större problem att människor måste leva illegalt i vårt land efter avslaget uppehållstillstånd och upplyses genom Bamsetidning producerad av Migrationsverket om att de inte får vara här men ”kommer bli glada när de får komma hem och träffa sina kusiner”.

Nu kanske vissa frågar sig varför jag blandar bort korten, Lundberg talar ju om strukturell rasism som är problematisk för honom eftersom han är kines, inte om asylrätt. Förvisso är det sant, men de stängda gränserna och den asylpolitik vi bedriver i Sverige är faktiskt rasistisk och diskriminerar utomeuropeiska medborgare i asylprocessen.

Visst är Fazerproduktens utseende kanske problematiskt och en produkt av ett samhälle som vill göra skillnad på folk och folk. Samtidigt måste vi väl se det som att det finns aningen större problem att ta tag i om man får möjlighet att skriva i en tidning med 76.000 i upplaga? Eller om man nu vill peta runt i denna typ av frågor så har jag ett förslag; sätt dit Exotic snacks som tycker att det är exotiskt med torkad banan, det är ta mig fan ett postkolonialt trauma att fortfarande använda sig av det produktnamnet. Dock brukar de som gillar att peta i denna typ av frågor bo i innerstaden och gilla att äta ”naturgodis” så det lär väl knappast hända.