Newsmill återpublicering 1: Håll sponsring borta från kulturen, Adelsohn Liljeroth!

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sedan hon tillträdde, konsekvent, drivit linjen att svensk kultur i så stor utsträckning som möjligt ska sponsras av näringslivet. Tanken är att skattepengar ska gå till det nödvändigaste, oberoende radio och television, dramaten och operan, för att nämna ett fåtal exempel.

Det finns problem i Adelsohn Liljeroths plan, att göra kulturarbetare till enteprenörer. Enteprenörer är enteprenörer för att de är bra på att sälja in idéer och hålla sig framme i sitt specifika sammanhang, kulturarbetare är kulturarbetare för att de är duktiga på att skapa kultur. Problem är när kulturarbetarna ska byta proffesion, från att vara kulturarbetare till att bli enteprenörer. Ingen vettig människa skulle kräva att alla enteprenörer skulle bli kulturarbetare heller för den delen, för det är inte vad deras yrkeskarriärer och yrkesval syftar till.

När den borgerliga regeringens kulturpolitik ställs på sin spets är frågan hur mycket tid kulturarbetare ska kunna ägna åt att skaffa sponsorer och hur mycket tid de ska kunna ägna åt att producera kultur. Det finns exempel, både nationellt och internationellt på oviljan hos näringslivet att sponsra kultur, operahusbygget i Danmark och Teater Tribunalen i Sverige för att nämna två av dem. När det gällde operahusbygget i Danmark fick man bara tag på en sponsor, en sponsor som fick väldigt mycket makt över bygget, över utseendet på operahuset och över dess placering. När det gället Teater Tribunalen avsatte de en tjänst som skulle försöka få tag på sponsorer till verksamheten, det slutade med att försöket gick back ekonomiskt.

Lena Adelsohn Liljeroth menar att näringslivet är rädda, i Sverker rakt på (SVT) den 25/1 2011 sa hon att näringslivet känner ovilja att sponsra kulturen, men inte idrotten, eftersom idrotten ofta är mindre kontroversiell, sponsring av ett idrottslag görs ofta med hänsyn till geografiska omständigheter, man sponsrar ett idrottslag i närområdet, när det gäller kultur tenderar det att väcka mer diskussion eftersom det finns många olika kulturformer, affärskollegor kan exempelvis ifrågasätta varför man sponsrar teater istället för dans, och om teater, varför just den teatern eller den uppsättningen?
Adelsohn Liljeroths uttalande 25/1 är bara ytterligare ett exempel på problematiken kring sponsring av kultur, förutom att det inskränker den konstnärliga friheten så är det alltså uppenbarligen så att kulturministern erfar att näringslivet har en ovilja mot att sponsra kulturen. Dessa två omständigheter borde sammantaget räcka för att konstatera den nuvarande kulturpolitiska kursen som felaktig, men inte för Adelsohn Liljeroth, hon menar att näringslivet tänker fel och därför tänker hon heller inte ge upp sitt projekt.
Således finns två parter, kulturlivet och näringslivet, kulturlivet befarar risken för att produktionen kontrolleras och den konstnärliga friheten inskränks, dessutom visar tidigare försök på att det är svårt att faktiskt hitta sponsorer till kulturverksamhet. Å den andra sidan har vi ett näringsliv som befarar att det kan bli för kontroversiellt att sponsra kulturproduktion och därför helst avstår. Två parter som alltså egentligen inte vill ingå den symbios som kulturministern förespråkar, som ett arrangerat äktenskap. I mitten står däremot en äktenskapsförmedlare som tycker sig ha funnit på den ultimata lösningen.

Kultur är dock, det har Adelsohn Liljeroth rätt i, ett brett spektra av olika konstformer, konstnärer, viljor och uttryck. Kultur som attraherar många kulturkonsmenter och kultur som attraherar en smal grupp människor. Ett unikum kan finnas inom den breda och den smala kulturen. Dock har den smala kulturen svårare att få intäkter från bokförsäljning, biljettköp eller liknande, för de som sysslat med smal kultur har tidigare funnits verksamhetsbidrag av olika slag, mest känt är den så kallade konstnärslönen, statlig inkomstgaranti för konstnrärer, som betalades ut till utvalda kulturarbetare i olika disipliner.
Det verksamhetsstödet tog kulturministern bort, ganska tidigt i sin ministergärning, dock fick de som redan erhöll verksamhetsbidraget ha det kvar. Den statliga inkomstgarantin var ett sätt att hålla smala kulturarbetares produktion igång samtidigt som de slapp söka sponsorer för sin verksamhet. Och hade det krävts sponsorer är det föga troligt att en kontroversiell kulturarbetare som Maj Wechselmann eller Jan Myrdal skulle ha speciellt lätt att få sponsorer inom näringslivet.

Återpublicering av artiklar från Newsmill

Jag kommer att återpublicera de texter jag skrivit på Newsmill här på bloggen för att fler ska hitta dem. Det är lite spridda ämnen men texterna är viktiga.

Texterna handlar om lite allt möjligt. Två är bemötanden mot kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, en kvinna som tenderar att trampa i klaveret några gånger per år. Vidare finns en artikel jag fått god respons på som handlar om sponsring av Kungliga biblioteket.

Kulturfientligt initiativ från Socialistisk Folkeparti i Danmark

Det förvånade mig mycket när jag på Kulturnyheternas sida på SVT.se läste om Socialistisk Folkepartis kulturfientliga utspel i budgetförhandlingarna i Köpenhamn. Förslaget från partiet är att halvera stödet till Det Kongelige Teater, Danmarks nationalscen som skänktes till Danmark av Mærsk Mc-Kinney Møller.

Det stora problemet enligt Socialistisk Folkeparti är att Köpenhamn stad har lovat skänka 40 miljoner kronor till Det Kongelige Teater, danska staten ska i sin tur gå in med 100 miljoner danska kronor. På operan menar man att det är en katastrof för verksamhetens ekonomi att bli av med så mycket som 20 miljoner kronor. Man menar att pengarna ska betalas av staten istället för Köpenhamns stad eftersom Det Kongelige Teater ägs av staten och inte av Köpenhamns stad. Visserligen finns det en logik i det men det är samtidigt så att köpenhamnarna i större utsträckning har möjlighet att besöka en teater eller opera som ligger i deras stad än vad människor i andra delar av landet har.

För min del tycker jag att det är förvånande att ett socialistiskt parti som Socialistisk Folkeparti har en sådan syn på kulturverksamhet att man bestämmer sig för att skära ner 50 % av sina anslag till den och dessutom därmed bryta ett avtal. Det finns visserligen en problematik i att den typ av kultur som presenteras av Kungliga Operan eller Kungliga Dramaten i Stockholm eller av Det Kongelige Teater i viss mån kräver förkunskaper från sina besökare för att de ska kunna tillgodogöra sig föreställningar och att det ofta bara är ett visst klientel från bildad medelklass som besöker föreställningarna. Men att detta skulle vara skäl nog att dra ner stödet till Det Kongelige Teater med hela 50 % är i min mening inte logiskt. Det är snarare ett stort klavertramp från Socialistisk Folkeparti.

Välkommen

Idag drar jag igång <span style="font-style:italic;">Det går (inte)an - en blogg om kulturpolitik</span>. Jag har under ett par års tid varit verksam i kulturpolitiken. Bland annat som ledamot av kulturutskottet för Vänsterpartiet i Storstockholm och som kulturpolitisk debattör med artiklar på bland annat Newsmill och i Flamman, men nu är min tanke att samla kulturpolitiska texter och funderingar mer konsekvent. Det är denna önskan som gett upphov till den här bloggen.

Jag hoppas på två saker; för det första att kunna spela lite roll i den kulturpolitiska debatten med min socialistiska och feministiska infallsvinkel på kulturpolitiken och för det andra att ingen ska undgå min anspelning på Carl Jonas Love Almqvists mästerverk Det går an i bloggens titel.

God läsning

/Jonas Lundgren