Presskonferensen med Alice Bah Kuhnke och Magdalena Andersson började klockan 10 på Moderna Museet. Den tog dryga 15 minuter. SVT Forum som skulle direktsända presskonferensen klantade till det. Den snabbe hann in på Aftonbladet eller Expressen för att titta där. Dessvärre missade den som inte såg presskonferensen, på grund av SVT:s oförlåtliga tabbe, egentligen inte så mycket.
Kulturpolitik är ett av de viktigaste politikområdena. Det spänner över många politiska fält och det påverkar mer än många tror. Allt från media, tidningsdöden och public service till konst i det offentliga rummet eller filmcensur är frågor som ryms inom kulturpolitiken.
Under de senaste åtta årens tillbakagång har vi sett en kulturpolitik som har slagit mot socioekonomiskt svaga grupper som har fråntagits många av sina möjligheter att tillgodogöra sig kultur. Vi har sett hur kulturarbetare både målats upp som vänsterextrema perifera skummisar och blivit berövade sina inkomstmöjligheter. I Stockholm har vi sett återinförande av entréavgifter på museerna, ett totalförbud mot konstformen grafitti och marknadshyror på föreningslokaler, samlingslokaler och ateljéer.
Idag väntade vi oss således stordåd av den miljöpartistiska kulturministern Alice Bah Kuhnke när hon tillsammans med finansminister Magdalena Andersson presenterade kulturpolitiken i budgetmotionen som väntas presenteras nästa torsdag. Beskedet var att det blir fri entré på alla statliga museum i Sverige (alltså de museum som samtidigt är myndigheter). 80 miljoner kronor lägger regeringen på denna satsning. Huruvida siffran stämmer eller inte återstår att de, den borgerliga oppositionen har nämnt siffran 300 miljoner kronor.
Vi var nog många som satt och undrade; "och mer...?". Men mer kom det inte. Med ett så tunt material hade det räckt utmärkt för kulturministern och finansministern att skicka ett pressmeddelande. Och är det verkligen rimligt att agera såhär? Efter åtta år med en borgerlig kulturpolitik som formligen har begått en massaker på den svenska kulturpolitiken levererar den nya kulturministern vad? Det är något av ett hån mot kulturarbetare vars arbetsförhållandena försämrats avsevärt, mot kulturinstitutioner som går på knäna?
fredag 17 oktober 2014
tisdag 14 oktober 2014
Äntligen får Sverige en nationell plan för kulturskolan!
Idag kom det väldigt positiva beskedet att Sverige kommer att få en lite mer ansvarsfull kulturpolitik. Detta sker genom att frågan om kulturskolan tas upp och äntligen börjar tas på allvar. En nationell plan för kulturskolan ska upprättas för att få ett helhetsgrepp kring verksamheten.
Socialdemokraterna gick till val med en satsning på 50 miljoner för en maxtaxa i kulturskolan. Miljöpartiet gick till val på en nationell plan för kulturskolan och Vänsterpartiet har kongressbeslut på att aktivt arbeta för en avgiftsfri kulturskola. Om det blir en maxtaxa återstår att se i budgetförhandlingarna. Förhoppningsvis kan Vänsterpartiet göra skillnad i denna fråga om de övriga partierna backar från sitt förslag.
Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK) har all anledning att glädjas. De har länge efterlyst en helhetssyn på kulturskolan. Vad vi idag vet är att en nationell plan kommer att innehålla bland annat en forskningsbaserad verksamhetsutvecklingsstrategi, värnande av barns rätt till kultur och personalförsörjningsfrågor.
Tyvärr återstår en av de mest centrala frågorna: det är visserligen så att en av de saker som skiljer kulturskoleverksamheten runt om i Sverige är terminsavgiften. Men en annan viktig fråga är att kulturskolan inte finns i alla kommuner i hela Sverige. Är det inte dags för en kulturskolelag som på allvar gör kulturskolan till en del av välfärdens kärna i likhet med biblioteken?
Socialdemokraterna gick till val med en satsning på 50 miljoner för en maxtaxa i kulturskolan. Miljöpartiet gick till val på en nationell plan för kulturskolan och Vänsterpartiet har kongressbeslut på att aktivt arbeta för en avgiftsfri kulturskola. Om det blir en maxtaxa återstår att se i budgetförhandlingarna. Förhoppningsvis kan Vänsterpartiet göra skillnad i denna fråga om de övriga partierna backar från sitt förslag.
Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK) har all anledning att glädjas. De har länge efterlyst en helhetssyn på kulturskolan. Vad vi idag vet är att en nationell plan kommer att innehålla bland annat en forskningsbaserad verksamhetsutvecklingsstrategi, värnande av barns rätt till kultur och personalförsörjningsfrågor.
Tyvärr återstår en av de mest centrala frågorna: det är visserligen så att en av de saker som skiljer kulturskoleverksamheten runt om i Sverige är terminsavgiften. Men en annan viktig fråga är att kulturskolan inte finns i alla kommuner i hela Sverige. Är det inte dags för en kulturskolelag som på allvar gör kulturskolan till en del av välfärdens kärna i likhet med biblioteken?
söndag 12 oktober 2014
Konstnärsnämnden - sagan om riddarna som blev fega fjantar
Det var en gång tre riddare. De stod upp mot de Elaka som sa att man inte fick skriva, säga, måla eller framföra vad man ville. En dag kom De vise till riddarna. De vise berättade för riddarna att de inte längre skulle stå upp mot de Elaka där det verkligen behövdes. Riddarna lydde De vise. Resultatet blev att riddarna förvandlades från riddare till fega fjantar. De vise var nästan lika nöjd som de Elaka med resultatet.
Ungefär såhär skulle man kunna skriva sagan om Konstnärsnämndens beslut att inte stödja konstprojekt i regioner och områden som Utrikesdepartementet avråder från reser till. Beslutet reducerar riddarna o Konstnärsnämnden till fega fjantar som inte inser vikten av en aktiv och närgången kulturgärning i de områden där de kanske behövs som mest. Beslutet tyder på en feg inställning inte bara till konst och kultur utan också till konfrontation med andra delar av den svenska statsapparaten. Att en bra dokumentärfilm kan slå hårdare mot missförhållanden än tusen tysta diplomater, att en sång kan ge det hopp som behövs i nöden eller att barns glädje över att få spela teater kan vara det som räddar dem undan att värvas som barnsoldater är ointressant för de fega fjantarna i Konstnärsnämnden.
Är det som Lars Olof Gustafson, samordnare av bidrag och stipendier på Konstnärsnämnden, säger, att det skulle vara "underligt" om Konstnärsnämnden finansierade resor som UD avråder från? Nej, det vore just den typen av prioritering som kulturpolitiken och konstpolitiken finns till för att göra. Det är högst lämpligt att Konstnärsnämnden fortsätter med detta viktiga arbete.
Ser man det i ett större perspektiv kan kulturpolitik naturligas också vara utrikespolitik och tvärt om. Men kulturpolitik dom viker sig platt för utrikespolitiska ställningstaganden är inte en kulturpolitik att räkna med när det blåser. I och med att, vilket naturligtvis har även negativa konsekvenser, kulturministern även fått ansvaret för demokratifrågorna har man gjort det ännu tydligare att det finns ett klart samband mellan att sprida kultur och demokrati. Det är därför uppenbart att detta beslut från Konstnärsnämnden faktiskt inte är något annat än en demokratifara.
Så snälla Konstnärsnämnden, bli riddare igen.
Ungefär såhär skulle man kunna skriva sagan om Konstnärsnämndens beslut att inte stödja konstprojekt i regioner och områden som Utrikesdepartementet avråder från reser till. Beslutet reducerar riddarna o Konstnärsnämnden till fega fjantar som inte inser vikten av en aktiv och närgången kulturgärning i de områden där de kanske behövs som mest. Beslutet tyder på en feg inställning inte bara till konst och kultur utan också till konfrontation med andra delar av den svenska statsapparaten. Att en bra dokumentärfilm kan slå hårdare mot missförhållanden än tusen tysta diplomater, att en sång kan ge det hopp som behövs i nöden eller att barns glädje över att få spela teater kan vara det som räddar dem undan att värvas som barnsoldater är ointressant för de fega fjantarna i Konstnärsnämnden.
Är det som Lars Olof Gustafson, samordnare av bidrag och stipendier på Konstnärsnämnden, säger, att det skulle vara "underligt" om Konstnärsnämnden finansierade resor som UD avråder från? Nej, det vore just den typen av prioritering som kulturpolitiken och konstpolitiken finns till för att göra. Det är högst lämpligt att Konstnärsnämnden fortsätter med detta viktiga arbete.
Ser man det i ett större perspektiv kan kulturpolitik naturligas också vara utrikespolitik och tvärt om. Men kulturpolitik dom viker sig platt för utrikespolitiska ställningstaganden är inte en kulturpolitik att räkna med när det blåser. I och med att, vilket naturligtvis har även negativa konsekvenser, kulturministern även fått ansvaret för demokratifrågorna har man gjort det ännu tydligare att det finns ett klart samband mellan att sprida kultur och demokrati. Det är därför uppenbart att detta beslut från Konstnärsnämnden faktiskt inte är något annat än en demokratifara.
Så snälla Konstnärsnämnden, bli riddare igen.
tisdag 7 oktober 2014
Does he fit that Bill?
Nu är det klart. Per Bill blir ordförande för riksdagens kulturutskott efter Gunilla C. Carlsson. Det är ett intressant val på många sätt. Bland annat för att Bill spenderat alla åren sedan 2006 i konstitutionsutskottet. Där har han bland annat drivit en del frågor med stor betydelse för kulturpolitiken. främst på mediapolitikens område. Troligen är det därför han ansetts lämplig att ta över rodret i kulturutskottet?
Ska man vara lite klarsynt står Bill för den klassiska moderata kulturpolitiken. Han vill avskaffa radio- och TV-licensen, intresserar sig som tidigare nämnts för mediafrågor och håller med om att vi behöver en ny bred medieutredning för att komma till stånd med frågor som papperstidningens kris och stödreglernas utformning.
Att välja just Per Bill till ordförande i kulturutskottet är inte så konstigt. När Alice Bah Kuhnke valdes till kulturminister framhävdes hennes kompetens inom just mediapolitiken. Bah Kuhnke har erfarenhet från public service såväl som Dramatens styrelse. Nu matchar Moderaterna henne mot sin egen mediapolitiker. Frågan är: Does he fit that Bill?
Ska man vara lite klarsynt står Bill för den klassiska moderata kulturpolitiken. Han vill avskaffa radio- och TV-licensen, intresserar sig som tidigare nämnts för mediafrågor och håller med om att vi behöver en ny bred medieutredning för att komma till stånd med frågor som papperstidningens kris och stödreglernas utformning.
Att välja just Per Bill till ordförande i kulturutskottet är inte så konstigt. När Alice Bah Kuhnke valdes till kulturminister framhävdes hennes kompetens inom just mediapolitiken. Bah Kuhnke har erfarenhet från public service såväl som Dramatens styrelse. Nu matchar Moderaterna henne mot sin egen mediapolitiker. Frågan är: Does he fit that Bill?
fredag 3 oktober 2014
Önskelista till Alice
Idag presenterades Löfvens regering och Alice Bah Kuhnke utsågs till kulturminister. Nu vill Kulturpolitikbloggen presentera en önskelista på frågor som Alice måste ta tag i omgående.
Det finns fem saker som är viktiga att med en gång ta tag i nu när Alice Bah Kuhnke blir ny kulturminister efter Lena Adelsohn Liljeroth. Det mest uppenbara är att omformulera målen förvar kulturpolitiken i Sverige ska sträva efter, det vill säga att åter se över de kulturpolitiska målen. Den mest avgörande frågan är om det går att återta skrivningen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta kommer kunna bli en tvistefråga där förhoppningen vore att en socialdemokratisk minister tog strid för kulturens möjlighet och rätt till den nödvändiga samhällskritik som är inbakad i det kulturpolitiska mål som ströks av den borgerliga regeringen. Arbetet med omformuleringen av de kulturpolitiska målen borde mest lämpligt ingå som en integrerad del i arbetet med en ny kulturutredning. Den föregående utredningen kan helt enkelt inte godkännas av en ny regering som utgångspunkt för den politik som ska föras under de kommande fyra åren.
Ytterligare ett centralt mål för Bah Kuhnke borde vara att i samverkan med tillträdande utbildningsministern se över systemet med Skapande skola och överväga att omformulera detta till ett mer lättillgängligt system som garanterat alla grundskoleklasser besök av kulturarbetare minst en gång per termin. Detta dels för att det nuvarande systemet inte garanterar denna förmån och dels för att också öka systemets möjligheter att ge kulturarbetare arbete.
Den andra delen av ett möjligt samarbete mellan Utbildningsminkstern och Kulturministern skulle i detta sammanhang kunna vara att se över lagstiftningen om skolbiblioteken. Idag kräver lagstiftningen att varje skola ska ha ett skolbibliotek, däremot inte hur detta ska drivas eller bemannas. En självklarhet är att man inte kör bil utan körkort. Varför det inte redan nu är självklart att man inte öppnar bibliotek utan kompetent och utbildad personal är obegripligt och oförsvarligt.
Kulturskolan är en verksamhet som många läppar talar erkännande om men som helt tydligt inte prioriteras genom praktisk politisk handlingskraft. En idé här vore kanske att införa en kulturskolelag i likhet med den redan befintliga bibliotekslagen. På så vis skulle kulturskolan bakas in i välfärdens kärna bland de kommunala åtagandena som en naturlig del. Vi skulle på så vis kunna undvika en situation där barn och unga ställs utan kulturskola för att kommuner inte "måste" finansiera denna typ av verksamhet.
Sist men inte minst måste vi nu ställa oss frågan om licens eller skatt, public services framtida finansiering måste få en uppgörelse. Socialdemokraterna står fast vid det nuvarande systemet med Radiotjänst och licens. Miljöpartiet har öppnat upp för skattefinansiering. De historiska motiven för licensfinansiering är tydliga men nu måste regeringen avgöra, håller de än? Nu när Miljäpartiet fått kulturministerposten hänger licensen löst.
Det finns fem saker som är viktiga att med en gång ta tag i nu när Alice Bah Kuhnke blir ny kulturminister efter Lena Adelsohn Liljeroth. Det mest uppenbara är att omformulera målen förvar kulturpolitiken i Sverige ska sträva efter, det vill säga att åter se över de kulturpolitiska målen. Den mest avgörande frågan är om det går att återta skrivningen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta kommer kunna bli en tvistefråga där förhoppningen vore att en socialdemokratisk minister tog strid för kulturens möjlighet och rätt till den nödvändiga samhällskritik som är inbakad i det kulturpolitiska mål som ströks av den borgerliga regeringen. Arbetet med omformuleringen av de kulturpolitiska målen borde mest lämpligt ingå som en integrerad del i arbetet med en ny kulturutredning. Den föregående utredningen kan helt enkelt inte godkännas av en ny regering som utgångspunkt för den politik som ska föras under de kommande fyra åren.
Ytterligare ett centralt mål för Bah Kuhnke borde vara att i samverkan med tillträdande utbildningsministern se över systemet med Skapande skola och överväga att omformulera detta till ett mer lättillgängligt system som garanterat alla grundskoleklasser besök av kulturarbetare minst en gång per termin. Detta dels för att det nuvarande systemet inte garanterar denna förmån och dels för att också öka systemets möjligheter att ge kulturarbetare arbete.
Den andra delen av ett möjligt samarbete mellan Utbildningsminkstern och Kulturministern skulle i detta sammanhang kunna vara att se över lagstiftningen om skolbiblioteken. Idag kräver lagstiftningen att varje skola ska ha ett skolbibliotek, däremot inte hur detta ska drivas eller bemannas. En självklarhet är att man inte kör bil utan körkort. Varför det inte redan nu är självklart att man inte öppnar bibliotek utan kompetent och utbildad personal är obegripligt och oförsvarligt.
Kulturskolan är en verksamhet som många läppar talar erkännande om men som helt tydligt inte prioriteras genom praktisk politisk handlingskraft. En idé här vore kanske att införa en kulturskolelag i likhet med den redan befintliga bibliotekslagen. På så vis skulle kulturskolan bakas in i välfärdens kärna bland de kommunala åtagandena som en naturlig del. Vi skulle på så vis kunna undvika en situation där barn och unga ställs utan kulturskola för att kommuner inte "måste" finansiera denna typ av verksamhet.
Sist men inte minst måste vi nu ställa oss frågan om licens eller skatt, public services framtida finansiering måste få en uppgörelse. Socialdemokraterna står fast vid det nuvarande systemet med Radiotjänst och licens. Miljöpartiet har öppnat upp för skattefinansiering. De historiska motiven för licensfinansiering är tydliga men nu måste regeringen avgöra, håller de än? Nu när Miljäpartiet fått kulturministerposten hänger licensen löst.
Alice Bah Kuhnke ny kulturminister
Nej, vi ska inte tjafsa om Disneyklubben. Sluta rynka på näsan för fasen! Däremot är den stora skrällen i Löfvens regering, kulturminister Alice Bah Kuhnke värd att diskuteras mer. Hennes bakgrund är inte helt okänd men det förtjänar att nämnas att hon tidigare bland annat suttit i styrelsen för Kungliga Dramatiska Teatern, varit generalsekreterare för Rättvisemärkt och senare även generaldirektör för Ungdomsstyrelsen.
Bah Kuhnkes bakgrund i mediasvängen gör att det inte känns helt oväntat om hon tar initiativ till en bredare medieutredning. Sen är det självklart att ungdoms- och amatörkulturen kommer få ett lyft. Kulturskolan är en viktig del av detta, en efterlängtad kulturskolelag kanske inte är så långt bort trots allt.
Det som återstår att se är om Bah Kuhnke kan matcha det stora arbetet som kulturministerposten innebär. Det finns ett par nya aspekter. Att baka ihop demokratifrågorna med kulturfrågorna är väldigt bra och det är nödvändigt. Samtidigt innebär det möjligen vissa problem. Bah Kuhnke är faktiskt minister över de religiösa trossamfundens bidrag. Hon är själv före detta vice ordförande för Kristna Föreningen för Unga Människor och själv före detta ledamot i kyrkomötet.Hur blir hennes förhållande till dessa frågor? Och att ansvars för både bidrag till trossamfund och demokratifrågor när en del av de religiösa församlingar som får bidrag upprätthåller en dålig kvinnosyn, en religiös extremistisk hållning och så vidare kan bli svårt. De ska matas med ena handen och åthutas med den andra.
Sammantaget får vi se hur det går. Det är värt att påpeka att det relevanta för svensk kulturpolitik framöver kommer bli förhållandet Bah Kuhnke-Andersson. En minister är aldrig starkare än sin budget vilket alla nya ministrar för känna på högst påtagligt.
Bah Kuhnkes bakgrund i mediasvängen gör att det inte känns helt oväntat om hon tar initiativ till en bredare medieutredning. Sen är det självklart att ungdoms- och amatörkulturen kommer få ett lyft. Kulturskolan är en viktig del av detta, en efterlängtad kulturskolelag kanske inte är så långt bort trots allt.
Det som återstår att se är om Bah Kuhnke kan matcha det stora arbetet som kulturministerposten innebär. Det finns ett par nya aspekter. Att baka ihop demokratifrågorna med kulturfrågorna är väldigt bra och det är nödvändigt. Samtidigt innebär det möjligen vissa problem. Bah Kuhnke är faktiskt minister över de religiösa trossamfundens bidrag. Hon är själv före detta vice ordförande för Kristna Föreningen för Unga Människor och själv före detta ledamot i kyrkomötet.Hur blir hennes förhållande till dessa frågor? Och att ansvars för både bidrag till trossamfund och demokratifrågor när en del av de religiösa församlingar som får bidrag upprätthåller en dålig kvinnosyn, en religiös extremistisk hållning och så vidare kan bli svårt. De ska matas med ena handen och åthutas med den andra.
Sammantaget får vi se hur det går. Det är värt att påpeka att det relevanta för svensk kulturpolitik framöver kommer bli förhållandet Bah Kuhnke-Andersson. En minister är aldrig starkare än sin budget vilket alla nya ministrar för känna på högst påtagligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)