Lena Adelsohn Liljeroth lyfte Bengt Berg som positivt exempel

I en intervju för SVT säger Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth den 9/7 att hon anser att kulturarbetare måste bli aktiva i politiken och den politiska debatten. Intressant i sammanhanget är att kulturministern som positivt exempel lyft fram min vän och vapendragare Bengt Berg som sitter i riksdagen för vänsterpartiet. En personlig fundering är att Bengt nog är ett av de yttersta bevisen på vilken politisk ställning kulturarbetare gärna tar. Hellre de som vill förbättra än försämra deras villkor och livssituation. Att Magne Smith och Wille Crawford valt en annan väg eller att Ulf Brunnberg gjort det är kanske undantagen som bekräftar regeln. Bara i min omedelbara närhet inom Vänsterns Kulturnätverk känner jag ett tiotal riksbekanta och oerhört politiskt aktiva kulturarbetare. En inte helt oäven teori är att kulturarbetare visserligen inte organiserar sig i den utsträckning man skulle kunna önska men att det är vanligare inom vänstern än inom moderaterna, av förklarliga anledningar.

Vad jag kan notera med viss tillfredsställelse är också hur kulturministern bestämt ryter ifrån när SVT frågar vilken roll kulturpolitik spelar för moderaterna. Hon säger citat: ”- Det är en självklar del av vår politik och har så alltid varit”. Jag vet inte riktigt vad som skulle tyda på det, om det inte möjligen skulle kunna vara det faktum att kulturministern gett fasen i att lägga några propositioner i riksdagen under hela mandatperioden. Personligen tycker jag att det låter snarare som frånvaro av visioner och nya idéer, ett tillstånd som för övrigt präglar hela regeringen och inte bara valda delar.

Regeringen har haft tre olika konkreta kulturpolitiska visioner och prioriteringsområden sedan valet 2006 (alltså sedan en och en halv mandatperiod tillbaka); för det första att uppvärdera kulturutövande bland barn och unga, för det andra att rusta upp och tillgängliggöra kulturarvet och för det tredje att skapa bättre förutsättningar för kulturarbetare. För mig känns det relevant att vid varje givet tillfälle, varav denna artikel får bli ett, redovisa hur det har gått.

När det gäller barns och ungas rätt till kultur kan vi bland annat konstatera att borgerligt styrda kommuner är de som har högst avgifter i musik- eller kulturskolan, jag förstår faktiskt inte på vilket sätt detta skulle vara att prioritera barns och ungas rätt till kultur. När det gäller mottagande av ensamkommande flyktingbarn kunde integrationsminister Tobias Billström gå ut och trycka på för att Vellinge skulle ta emot barn, även om jag inte önskar något barn att hamna där de inte är önskade och där stämningen är sådan den var i Vellinge vid denna tidpunkt. I ärlighetens namn tycker jag inte att vi fått något svar på varför inte kulturministern kan gå ut till de moderatstyrda kommuner som har höga avgifter, exempelvis Stockholms läns kommuner Lidingö, Danderyd och Vaxholm, och uttrycka att de höga avgifterna i musik- eller kulturskolan är oacceptabla.

Om vi sedan ska diskutera kulturarvet så har regeringen bidragit med två saker som är relevanta i sammanhanget. Dels det utökade ansvaret för Kungliga Biblioteket (KB) som bland annat har hand om pliktexemplar av allt tryckt och utgivet material som produceras i landet. Dessa har nu fått nedskuren budget och hänvisas till att klara sig genom privatpersoners goda vilja att donera pengar. Ovanpå sina nedskurna anslag har (KB) fått ökat ansvar för digitalisering av sitt material och tar nu även pliktexemplar av välbesökta webbplatser.

Till sist har vi så kulturarbetarnas villkor som kulturministern och Alliansregeringen vill förbättra. Detta har gjorts genom att dra in så mycket som möjligt på samhälleligt stöd till kulturproduktion och i gengäld hänvisa kulturarbetarna till privata finansiärer. Man går så att säga från att se konst och kultur som samhälleliga angelägenheter till ett gammaldags mecenatssystem. Till detta kommer att en ny statlig myndighet har instiftats i form av Kulturbryggan där kulturarbetare kan söka stöd för sina projekt mot motprestationen att man ska kunna uppvisa att man även skaffat sig privata finansiärer.